Den personliga berättelsen har blivit den kanske viktigaste knutpunkten mellan artister och lyssnare idag.
I den flodvåg av ny musik som sköljer över oss krävs något mer än bara en bra låt för att vi ska ta till oss den. Anonymiteten är popularitetens fiende. Skillnaden visas kanske tydligast vid varje ny säsong av tv-serien “Så mycket bättre”. Artister som haft en ivrig men ändå modest publik blir plötsligt folkkära. Artister som hade sina glansdagar för 20 år sen blir stjärnor på nytt. Och det är inte bara för att de gör bra covers, utan för att de berättar något om sig själva, visar vilka de är.
Jag tänker lite på det här när jag lyssnar på den otroligt begåvade Linnea Olsson. Hon är en av de (ganska många) artister som man inte vet så mycket om. Mer än att hon är utbildad cellist, att det är hon som spelar cello på Frida Hyvönens fantastiska album “Kvinnor och barn” och att hon turnerat med Peter Gabriel och Polarpris-aktuelle Sting.
Jag tänker att det kanske är avsaknaden av den personliga berättelsen som gör att jag inte hittar in i hennes texter och att det är det som står i vägen för att jag ska hänge mig fullständigt åt den här fina ep:n. Nu kan (och bör) ju inte alla var med i “Så mycket bättre”. Och långa utläggningar om privatlivet i media för att marknadsföra ett nytt album behöver vi inte heller fler av. Det som bjuder in till en låttext kan ligga i själva texten i sig.
Men det frustrerar mig att inte bli gripen eftersom allt annat med den här ep:n är tipptopp. Cellospelet som lägger en mörk matta mot Linnea Olsson ljusa, lite hesa röst. Ibland är den skör, som i “The Weekend”, en ironisk reflektion över att dricka bort sina problem på helgerna. I apokalyptiska “Hall of Tragedy” blir den istället kraftfull i en stötvis falsett, som påminner om PJ Harvey.
Avslutande “The Lonley One” är suggestiv i sitt halvtonsriffande, men handlar om frigörelse och avslutas med instrumentell kakofoni och ljudet av fyrverkerier.
“For show ep no 1” är den första av två ep:s Linnea Olsson ger ut i år. Låtarna beskriver hon som skrivna i två olika tillstånd. Det ena är på låtsas och det andra är på riktigt. “På låtsas” är allting enkelt och inget spelar någon roll. “På riktigt” tar oron i världen på krafterna och gör henne ledsen.
Tematiken är spännande men når inte riktigt fram. Musikaliskt är det mer gripande. Det rytmiska spelet mellan den sjungna melodin och cellon är oerhört snyggt. Linnea Olsson har skapat sig ett eget utrymme på den svenska musikscenen som hon kan utforska länge till. Inget annat låter riktigt såhär och det är ju ett annat sätt att nå fram i bruset.