Jazz
Blue Note/Universal
Det är så här jag vill ha “min” Norah Jones. Tillbaka bakom pianot med ett knippe nyskrivna jazz-låtar och uppbackad av en grupp lyhörda musiker. Precis som när hon debuterade 2002 med ”Come away with me”, ett album som klev över genregränserna i sin fina sammansättning av jazz, soul, country och pop. Så nådde det också en mångmiljonpublik – 26 miljoner sålda ex för att vara exakt. Här i Sverige låg det på albumlistan i två år och finns förmodligen i vart och vartannat hem.
Men Norah Jones var 23 år då och hade sjungit jazzstandards hela sitt liv. Hon ville vidare och framåt. Skrev fler låtar själv och började spela gitarr. Efterföljande ”Feels like home” drog mer åt countryhållet och på kommande album hamnade pianot ännu mer i bakgrunden. Hon har gjort ett duettalbum med bland andra Foo Fighters och Outkast, och albumet ”Foreverly” var en hyllning till Everly Brothers ihop med Green Days Billie Joe Armstrong. Det senaste egna albumet, ”Little broken hearts” (2012), var ett popalbum producerat av Danger Mouse (Gnarls Barkley, Broken Bells).
Inget fel i det. Utveckling är bra och Norah Jones har i mina öron alltid hållit hög klass. Men när hon nu återgår till sitt tidiga sound så känns det i hela kroppen hur väl hon passar där. Den luftiga och samtidigt lite sträva rösten får sväva över vandrande bas, mjukt trumvisp och svängigt piano. Här och där utmanad av saxofonsolon från veteranen och skivbolagskamraten Wayne Shorter, som bland annat spelat med Miles Davies, Art Blakey’s Jazz Messengers och Weather Report.
Låtarna skriver hon nästan uteslutande själv, men tre covers har nästlat sig in, bland annat Neil Youngs bitterljuva ”Don’t be denied”. Men en del av hennes egna låtar har ett så klassiskt sound att jag luras att tro att jag hört dem förut. ”It’s a wonderful time for love” kunde vara en klassiker från 50–60 år tillbaka.
Det finns alltid någon som vill kalla den här typen av jazz för kafémusik, kanske för att den så mjukt kan lägga sig i bakgrunden, utan att störa. Men det är också musik att förlora sig i, att låta sig föras bort av. Och ibland är det allt man vill ha.