Svårt att kategorisera den här plattan, det är varken blues, rock eller jazz. Louise Hoffsten har satt musik till hundra år gamla skillingtryckstexter med mycket svårmod och förtvivlan.
Det är lite ovant att höra henne i den här kontexten.
De gamla skillingtrycken var ju ofta enkla visor, och hon har i princip behållit den formen. I den mån en anknytning till bluesgenren finns så ligger den i texternas mörker och klagorop.
Den här utgåvan är inte resultatet av att någon hållit upp ett spekulativt säljar-finger i luften; Hoffsten gör det på allvar, ingen tvekan om det! Soundet och de akustiska arrangemangen är inte tillrättalagda, tvärtom skaver de ibland på ett sätt som fungerar bra med texterna om tidlös utsatthet och utanförskap.
Jag tycker om det konsekventa genomförandet, att samtliga spår bidrar till att inte bara lyfta fram de röster ur mörkret som hör till det förgångna, utan även de nutida röster som befinner sig i ett mörker så kompakt att vi inte alltid ens noterar dem. Häri ligger skivans största förtjänst!
Deklamationen i den dova ”Gången till avrättningsplatsen” känns inte övertygande. Det gör däremot ett spår som ”Natten den stilla”, känsligt omhändertagen och med riktigt snyggt gitarrspel.