Hiphop
Refune
Som bakgrundsmusik är det här albumet odugligt. Det stör och bråkar och vill inte alls lägga sig till rätta i gamla invanda mönster av rytmer och klichéer. Silvana Imam kräver att bli lyssnad på. Hon kräver hörlurar och tid i fred. Ta dig den tiden.
Imam har vuxit fram som Sveriges just nu viktigaste samtidsskildrare vid sidan av rap-kollegan Erik Lundin, som liksom hon ingår i hiphopkollektivet RMH. Det här är hennes andra album. Debuten "Rekviem" kom 2013, ep:n "När du ser mig-se dig" 2014 och året efter femspårsep:n "Jag dör för dig", som ledde till en Grammis för årets artist.
Kanske är det för att hon redan hunnit etablera sig så väl som hon kan göra ett långt och krävande album i tider när även musikscenen fått anpassa sig till nätets klicksökande paketering. Att lyssna på "Naturkraft" är som att läsa en roman som bjuder motstånd, men som när man envisas lite bjuder in till nya rum och en större upplevelse.
Vi är med på skolgården, på festen, på planet till USA, där Silvana fått en stor fanskara trots att hon rappar på svenska. Vi möter vännerna, flickvännen och föräldrarna, vars röster alla är med på albumet. Mamma pratar på litauiska i inledningsspåret och pappa som är från Syrien läser en dikt på arabiska.
I "Hon va" sammanfattas livsresan på tre lysande minuter. Att komma till Sverige och Kiruna som 4-åring. Bli retad i skolan. Spela basket och drömma. Utanförskapet. Flytta till New York. Se hemlandet bombas. Komma ut som lesbisk. Möta RMH. Finalen med den upprepade frasen "Jag målar regnbågsfärger över Sverige" växer till något stort.
Hon har sagt att svenska inte är hennes språk eftersom det inte var det som pratades hemma, men hon äger språket fullständigt. Är knivskarp i formuleringarna men tränger in hjärta mellan raderna. Hon fångar det inre och personliga samtidigt som hon skildrar det yttre: Sverige och tiden vi lever i. Det är inte det ena eller andra. Det är bra och svårt samtidigt. Vi kan leva i gott och ont på samma gång. Det är en efterlängtad nyansering i tider som söker förenklade svar.
Producenten Nisj, som liksom Silvana Imam Grammisbelönades i år, skapar stämningar och inte radiohits. Det är metalliska beats som skär och sticker och uppbrutna loopar som hindrar låtarna att foga sig. Igen – vi tvingas att lyssna noga, eller stänga av. Men då och då svänger det, som i "Varma gator", med nytända sångstjärnan Cherrie och "10 000" med skånska rapparen Jaqe.
Som rappare är Imam en stenhård auktoritet, men utan manér. Hon har nyanser. I "Simone", där hon rappar om sin systerdotter, behöver man inte ens höra orden. Rösten öppnar sig, ett leende hörs i mungipan – allt är kärlek.