När Iradj först kom till Sverige för två år sedan var han ganska isolerad och ensam.
– Sen började jag lära mig svenska, och allt förändrades, ler han då vi träffas på Medborgarkontoret i Skäggetorp där han kommer förbi för att träffa oss.
Han läste SFI (svenska för invandrare) på rekordfart och fortsätter nu med svenska som andraspråk. Målet är att kunna skriva även på svenska.
– Men först måste jag lära mig hur metaforerna används i svensk dikt säger han, det är helt annorlunda än på persiska.
Började som 11-åring
Han började skriva dikt som 11-åring och redan som 16-åring kom han med i en förening för diktare. Att skriva poesi har alltid varit målet i hans liv.
Jag kan inte läsa hans dikter eftersom de, än så länge, är på persiska. Men jag ser att de får väldigt många "likes" på hans Facebooksida.
Berätta om dina dikter, vad skriver du om?
– Kärlek! Nästan alltid om kärlek. Jag skriver i en klassisk, iransk tradition av formbunden dikt. Alltså inte fri dikt, utan strikt formbunden där man måste skriva väldigt genomtänkt. Men med förnyat innehåll.
Alla hans dikter ska också gå att sjunga och många är redan tonsatta. Han berättar att det finns flera grupper i Linköping som sjunger klassisk iransk folkmusik med modern poesi i texterna. Han är med i en grupp i Lambohov som träffas varje vecka, där han spelar kamancheh, ett gammalt persiskt stränginstrument.
Reste från censuren
Iradj Alinejad understryker att hans dikter inte är politiska, men det var ändå bristen på yttrandefrihet i Iran som gjorde att han kände sig tvingad att ta det drastiska steget att flytta från sitt land och sitt språk.
– Jag lämnade landet ofrivilligt, men jag vill inte säga att jag flydde. Då måste man ha jobbat politiskt, och det har jag aldrig gjort. Men i Iran råder censur och poeter kan inte publicera det vi vill, allt måste först godkännas av imamerna. Så går inte att leva.
Poesifestival
Han har två diktsamlingar färdiga, men i Iran gick de inte att ge ut. Kanske här? Än så länge är sociala medier hans största publiceringskanal. Han hoppas också kunna ordna en poesifestival i Linköping så småningom, kanske starta i det lilla med en poesikväll i Skäggetorp.
– Ja, det är en bra idé, säger stadsdelsutvecklaren Nader Ghaemi, i till exempel Iran är konstnärer mycket viktigare förebilder än politiker, som har lågt förtroende. Det är inte som här i Sverige där allt sker genom politiska processer. I Iran kan en sång vara lika viktig som ett politiskt beslut. Konstnärer skulle kunna göra mycket för integrationen på så vis.
Nu hoppas Iradj Alinejad på stöd från bland annat kommunen för sin idé om att starta en poesiscen i Skäggetorp. Under tiden fortsätter han att skriva, spela och mest av allt – plugga svenska.