Du föll i onåd när du snäste åt min sjuårige son vid en skivsignering ute på Tornby i mitten av 90-talet.
Men efter i kväll är jag bara en beundrare. Du är rolig, musikalisk, har tajming, är en fantastisk imitatör och kan spela teater. Wow!
För detta är verkligen inte bara en konsert av standardformat. Visst, den Stockholmsshow som på torsdagskvällen hade turnépremiär i Linköping innehåller ett knippe mer eller mindre kända Ugglalåtar. De är också lyhört och vältajmat ackompanjerade av en tajt kompgrupp om tre multimusiker.
Men kvällens behållning är showmannen/komikern/publikdomptören/den udda fågeln Magnus Uggla med ett manus om sitt eget liv som Killinggänget-doldisen Martin Luuk och regissören Sunil Munshis skickligt snickrat samman – men helt uppenbart med huvudpersonen själv vid rodret.
I Magnus Ugglas självutlämnande tolkning blir upplevelsen en bergochdalbana som rusar från de mörkaste dalgångar (de alltför frånvarande föräldrarna och broderns död) till de ljusaste toppar (imitationen av Karl Gerhard och skildringen av hur Bowie fick avsluta Ziggy Stardust med hjälp av Magnus Uggla).
Han är suveränt ledig i kontakten med publiken och spelar mästerligt på själva instrumentet Magnus Uggla, vars omfång sträcker sig från Den arrogante till Liten kille som vill bli älskad. Hans gestaltningar av människor som passerat revy i hans rebelliska och sökande liv fyller scenen med imaginära men samtidigt påtagliga karaktärer.
Skratt haglar när de ska. Tystnad och medkänsla skapar mellanrum. Inget fattas egentligen i denna show. Möjligen skulle vi ha velat ha en extra låt – trots att det inte var en konsert.