Crusellhallen
21 mars
Det är feststämning redan i foajén. Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" blev en formidabel succé och nu är det dags för uppföljaren "Avig Maria".
Det är utsålt, uppskattningsvis 80 procent av publiken är kvinnor. Mia har tackat ja till extraföreställningar till hösten. Då mycket av komiken bygger på överraskningar och blixtsnabba perspektivskiften ska jag inte avslöja alltför mycket här.
Mia fortsätter berättelsen om en barndom där huvudpersonen, hon själv, gör allt för att vinna bekräftelse. Typ att hångla med en kille i sitt flickrum och lyssna på Eddie Meduzas kvinnoföraktande skräp. Bara för att få betyda något för någon.
En välspelande orkester har tillkommit sen den förra turnén. Det tillför förstås en hel del, men förpliktigar också. Mia sjunger klart bättre än vad jag hade väntat mig och har plockat ut låtar som känns specialskrivna för showen. Som Staffans Hellstrands fina "Fanfar" med den ofta citerade textraden: "dom som sätter barn till världen och får dem att fungera".
Hennes stora stund som sångerska/uttolkerska är denna kväll Leonard Cohens "Hallelujah". Det är modigt att lyfta fram Cohens dystopiska text om åtrå och underkastelse.
Men publiken har i första hand kommit dit för att få känna igen sig och skratta. Mia Skäringer jobbar hårt med hela kroppen. Det är faktiskt som kroppskomiker hon är som allra roligast. Bara sättet att gå över scenen, det måste ses.
Annars är ämnena hon tar upp alldeles för slitna: sexliv med förhinder, egentid, 40-årsnoja och så vidare.
Hon håller publiken i ett järngrepp. Det är inte ofta det är sådant tryck i Crusellhallen. Det är imponerande och något jag egentligen vill älska. Men jag kan inte "go with the flow" när skämt om det förargliga att släppa sig ute bland folk framkallar skrattparoxysmer, det blir bara för mycket.
Showen håller på i nära två timmar och det är i mesta laget. Avsnittet om det hysteriska julfirandet i Filipstad känns malplacerat nu när april står för dörren. Mias alter ego, den bredkäftade Tabita, hade däremot gärna fått ta större plats som kommentator av skeendet på scenen.
Att det figurerar en särskild kvinnohumor som vi män varken sig förstår eller roas av, det är jag säker på. Men det gäller inte "Avig Maria". Det är snarare en show som kvinnor och män kan få ut mycket av och skratta åt – tillsammans.