Under 1980-talet var det få humorgrupper som hade sådant genomslag som Galenskaparna och After Shave.
I program som Macken och En himla många program bjöds på småputtriga skämt och när grupperna slog igenom var vi nog få som visste vilka som var Galenskaparna och vilka som var After Shave.
Åren går, men skämten består. När After Shave nu turnerar står det klart att After Shave var just de som stod för mycket av sången, medan Galenskaparna låg bakom de där småtöntiga rollfigurerna och skämten som andades småstad, men aldrig riktigt kändes buskis. Även om turnén är After Shaves, så finns Anders Eriksson med, och i åtminstone den föreställning jag ser, har därtill Knut Agnred ersatts av Claes Eriksson. Från After Shave medverkar således Jan Rippe och Per Fritzell, från Galenskaparna bröderna Eriksson. Hälften Galenskapare, hälften After Shaveare alltså, även om det inte varit intentionen.
I showens första akt bjuds publiken på spontannummer från tidigare framträdanden och tv-program. Ett lyckohjul avgör vilka nummer som framförs, och publiken på första majs tidiga föreställning får se Bara Sport, Pappa jag vill ha en italienare och Spanar’n, för att nämna några akter.
Andra akten är något mer fartfylld, med mer koreografi och klädombyten, men håller fortsatt hårt i gamla klassiker. Farbror Frej dyker upp, liksom Roy och Roger. Och som en drift med det mer lokala här, karaktäriseras Torgny Assarsson från hembygdsföreningen i Mjölby. Kvällens galnaste nummer utgörs av ett litet akrobatikframträdande med Anders Eriksson, Per Fritzell och Jan Rippe i badbyxor och inte alltför graciösa rörelser.
Men det mesta trummar på med tydlig nostalgiprägel. Det tillägg som görs genremässigt är det faktiskt Claes Eriksson som står för. Även om han under årens lopp skrivit mycket av de texter som framförts, är det han som på något vis lyckas komma med underfundigheter och också leda in sig på trollerikonst nu. Den som eventuellt såg Claes i Missionskyrkan i november, skulle känna igen sig väl här och texterna som tidigare lekt med tvära ordkast om ingenting, har ibland hittat sitt djup.
Men framför allt är showen en lång repris av 1980-talets mest ihågkomna humor. De gamla skämten är kvar. Men också skratten som mötte dem då. På samma lättgalenskapiga nivå som då, men ännu mer så småputslustiga som alltid.