The Pusjkins 1993.
År 2001 var The Pusjkins bandet på allas läppar. Deras stora hit “Girlfriend” spelades ständigt på radio och utsågs av Linköpingsbördige popnestorn Jan Gradvall till årets näst bästa låt efter göteborgaren Håkan Hellströms allsångsfavorit “Känn ingen sorg för mig Göteborg”. De spelade in musikvideos för belopp som de varken sett förr eller senare, det gjordes inslag om dem i trendiga ZTV och de satt uppsminkade i soffan på TV4:s Nyhetsmorgon.
Pusjkins lanserades som ett av de svenska band som skulle korsa Atlanten och “gräva guld” i USA, de spelade förband åt den kanadensiske superstjärnan Bryan Adams turné i Norden. Men så efter en fantastisk sista konsert i Västerås 2003 gick luften till slut ur gruppen.
– Det var en fantastisk spelning, vi har aldrig varit så bra. Tyvärr var det något annat stort band, Kent eller vilka det nu var, som spelade samtidigt och vi fick inte den publiken vi hoppades på. Samtidigt kände jag redan innan den konserten på mig att allting höll på att ta slut, säger Carolina Carlbom.
De låg på skivbolaget Roadrunner Arcade som bland andra gav ut Anna Sahlin och framför allt Markoolio, av Pusjkins kallad “the provider”, det var han som drog in pengarna så att skivbolaget vågade satsa på “kreddigare” artister som de själva. Men Roadrunner Arcade hade svåra ekonomiska problem och såldes till Malmöbolaget EMG som snart också blev ifattsprungna av utvecklingen och sade upp bandet.
– Vi drabbades av “skivbolagsdöden”, det var många bolag som gick i konkurs där i början av 2000-talet. Det var kul för oss att vi hann med att få ta del av eran innan hela branschen förändrades av digitaliseringen, säger Christel Valsinger.
– På sätt och vis var det synd, vi var lite före vår tid, strax därefter slog Marit Bergman igenom som påminde lite om oss. Samtidigt var vi trötta, jag var bara 16 år när vi bildade Pusjkins och hade levt med bandet i tolv år. Jag ville utbilda mig och ta nästa steg i livet, säger Maria Bergström.
– Jag hann bli 30 år innan vi lade av och i den åldern början man fundera kring vad man mer ska göra med sitt liv, säger Christel Valsinger.
Det var hon och Carolina Carlbom som först började spela tillsammans 1992. De var inte särskilt musikaliskt skolade, men ville lira i band. Christel Valsinger hade lärt sig att spela gitarr på ABF-kurs och Carolina Carlbom greppade trumstockarna för det var det hon var sugen på. Jennie Medin, som sedan skulle bli framgångsrik som sångerska i indiepopbandet Cloudberry Jam, spelade bas de två första åren och ersattes sedan av Melinda Rogersten. Något given sångerska hade de inte först, men de hade genom kompisar hört talas Maria Bergström, som sjöng i kör, och frågade henne om hon ville bli deras sångerska.
– Jag minns första gången Maria stod och väntade utanför replokalen, hon var så cool!, säger Carolina Carlbom.
– Och jag var nervös. Jag var ju bara 75:a så Carolina och Christel var ett par år äldre, det var en stor skillnad på den tiden, säger Maria Bergström.
The Pusjkins är tillbaka. Christel Valsinger och Maria Bergström i replokalen på Skylten.
De beskriver Linköpings musikliv i början av 90-talet som ett mångsidigt och kreativt sammanhang där unga människor hjälptes åt, oavsett om de spelade punk eller hardcore eller vad det nu kunde vara.
– Det var mycket “do it your self”-känsla över det, det man ville göra kunde man göra tillsammans, säger Christel Valsinger.
– Jag var med och startade en klubb med scen här på Skylten där band kunde spela. Vi tog 10 kronor för medlemmar och 20 kronor för gäster i inträde, säger Carolina Carlbom.
– Till Herrgårn ute på universitetet kom många stora band och de lokala band som fick spela där hade verkligen uppnått något. Och det gjorde vi, säger Maria Bergström.
Linköpings bluesdrottning Louise Hoffsten var förstås en förebild, men framför allt inspirerades de av den samtida grungescenen i USA och indierockband som Dinosaur Jr.
Första fullängdaren “The Heat, The Fuzz, The Pusjkins” kom 1998 och spelades in i grungens högborg Seattle med ingen mindre än gitarristen och sångaren Ken Stringfellow från indiestorheterna The Posies.
Givetvis hade också den amerikanska riot grrrl-rörelsen betydelse. Som en del av den tredje vågens feminism under 90-talet tog kvinnorna plats på punkscenen med Kathleen Hanna och hennes band Bikini Kill som ledstjärnor. Riot grrrl-artisterna spelade låtar om sexualitet, våld mot kvinnor och kvinnlig frigörelse med budskapet om att kvinnor skulle ta sin rätt att uttrycka sig i samhället. Det känner vi också igen i Pusjkins låtar, som i “Girlfriend” eller “Intruder”.
– Riot grrrl inspirerade förstås, vi älskade band som “Babes in Toyland”, men kände oss nog aldrig riktigt som en del av rörelsen, säger Christel Valsinger.
– Vi gjorde väldigt melodisk rockmusik och kände inte oss inte hemma i det skrikiga uttrycket som många av de banden hade, säger Carolina Carlbom.
The Pusjkins vann Rockkarusellen 1993 och skrev historia. Intervju i Corren.
The Pusjkins harvade på i replokalen, men på många vis vann de snabbt segrar. Redan ett år efter att de bildats vann de den regionala tävlingen Rockkarusellen och fick mycket medial uppmärksamhet.
– Vi ställde oss på scen trots att vi bara hade fyra låtar, det är vanligt att tjejer vill känna sig säkra på sin sak, men vi vågade bara köra på. Det vill jag förmedla vidare till unga tjejer, ta plats tidigt och vänta inte, säger Maria Bergström.
Maria Bergström, Christel Valsinger och Carolina Carlbom skrattar gott när de berättar gamla minnen från Pujskins-tiden.
Om musiken var amerikanskt inspirerad så vände sig bandet österut när det kom till bandnamnet. Berlinmuren hade fallit och Sovjetunionen upplösts, nyfikenheten på det nya Ryssland och Östeuropa var utbredd. Maria Bergström hade valt att läsa ryska på gymnasiet och upptäckt 1800-talets ryske nationalskald Aleksandr Pusjkin.
– The Dostojevskijs? Nä, det funkar inte riktigt. Vi behövde ett namn med tryck i, säger Carolina Carlbom.
– Och nu tar man bort statyer av Pusjkin i Ukraina. Då fanns det inte på kartan att det skulle sluta så illa som det gjort med Ryssland, säger Christel Valsinger.
Först spelade de in sex spår på plattan “Avoiding Ground Loops” 1997 och sedan albumet “The Heat, The Fuzz, The Pusjkins” året därpå, men det var med skivan “Brand New Morning” (2000) som de slog igenom.
– Vi inspirerades av Cloudberry Jam och tog lite rygg på dem, de blev stora Japan och vi såg att det gick att lyckas, säger Christel Valsinger.
Bandet som vägrar kompromissa. Intervju i Barometern år 2000.
De kategoriserades länge som “tjejband” eller “tjejrock” och jämfördes med Robertsfors storheter Sahara Hotnights som fick mycket uppmärksamhet för sitt debutalbum “C’mon Let’s Pretend” (1999).
– Det där höll på lite väl länge, kan man tycka. Det var först när vi intervjuade i TV 4:s Nyhetsmorgon år 2000 som vi över huvud taget fick frågor om ifall vi var trötta på stämpeln “tjejband”. Det blev någon grej som hängde i där alla skulle passa in under samma etikett. Man skulle gärna vara tuff och ha nitbälten också, och det var inte alls vår grej, säger Christel Valsinger.
Christel Valsinger lärde sig spela gitarr på en ABF-kurs. Här drar hon av ett solo i replokalen.
De har sett hur situationen förändrats för kvinnliga artister sedan dess och det har inte varit odelat positivt.
– Samtidigt kom “silikonfeminismen” med tv-programmet “Silikon” med Gry Forsell och Ulrika Eriksson och plötsligt skulle tjejer inte bara vara tuffa och självständiga utan snygga också och det är det idealet som har hållit i sig sedan dess, säger Christel Valsinger.
I dag har också popmusiken gått mot en mer eklektisk form där gränserna mellan olika genrer suddats ut och unga artister gör sin musik på datorer.
– En stor skillnad mot när vi höll på är att artister i dag inte får någon tid att utvecklas, de ska vara professionella och färdiga på en gång. Man ser också sällan band på samma vis längre, det är dyrt att åka runt och uppträda så ofta ser man bara en sångare med någon musiker med sig på konserter, säger Christel Valsinger.
Carolina Carlbom greppade trumstockarna för att det var det hon ville göra.
Efter att Pusjkins lades på hyllan har de alla gått vidare musikaliskt.
Maria Bergström utbildade sig till psykolog och har spelat in lite musik med Tony Samuelsson från Linköpingsbandet Märvel.
Carolina Carlbom flyttade till Malmö där hon arbetar som musik- och engelsklärare på högstadiet. Hon spelar också i flera olika band, bland annat supergruppen Sunshine Rabbits med andra rävar från den svenska popscenen.
Christel Valsinger har fortsatt som musikjournalist och bland annat varit verksam som populär programledare på P3, tillsammans med en annan känd journalist, Anna Charlotta Gunnarson, har hon popduon 500 mil. Hon producerar också andra artister och driver tillsammans med popartisten Anton Nessvi projektet Kvar i Stan Music som syftar till att skapa möjligheter och samarbeten för låtskrivare i Östergötland.
Christel Valsinger plockar den välkända inledningen till hiten "Girlfriend".
Pusjkins återförenades kort för fyra år sedan för att spela i samband med utdelningen av Winnerbäcks Nyponpris till Linköpingsskivbolaget Gaphals.
Nu den 5 augusti gör de en offentlig spelning när Märvel firar sitt 20 årsjubileum på Skylten. Melinda Rogersten är inte längre med i gruppen, men Emil Engblom förstärker med bas. Något nytt material kommer de inte att spela, även om de har en del outgivna låtar som spelades in på legendariska Tambourine Studios i Malmö (där också The Cardigans, The Hives, The Ark och Bob hund och många andra band spelat in plattor). Pusjkins originalmedlemmar är överens om att bandets musik tillhör en era de lämnat, men också gärna återvänder till.
– Det är roligt att träffas och spela tillsammans ibland, vi behöver det. Så om vi framför gör någon spelning om året så räcker det gott, säger Christel Valsinger.