Nico tillsammans med Lou Reed, Sterling Morrison, John Cale, Maureen Tucker i Velvet Underground.
“I want to fuck her on the floor
Among my books of ancient lore
So I will make a full report
I got a Nazi Girlfriend
It's not the four-inch heels she wears
It's not her baby-fine blond hair
It's more the desert in her stare
I've got a Nazi Girlfriend
She's not the colt
That she once was
She's elegant
But her youth is lost
Still she has ways to make me talk
I love you Nazi Girl
Her French is perfect
So's her butt
She wears two crosses
Tangled up
She's independent
She's not dumb
Tough little Nazi Girl…”
“Nazi Girlfriend” (1999) är en av Iggy Pops vackraste och mest berörande sånger. Med sin djupt vibrerande baryton sjunger han en kärleksförklaring till den tyska sångerskan, skådespelerskan och supermodellen Nico (Christa Päffgen). De hade en affär 1969, den då 22-årige rocksångaren hade precis klivit in på popscenen med sin grupp The Stooges (“Springpojkarna”!) och träffade den knappt tio år äldre och tio centimeter längre skönheten genom John Cale, den berömde violinisten och pianisten som producerat bandets självbetitlade debutalbum samma år.
Nico visade en enkel medeklassgrabb från Michigan den europeiska kulturens förfining. Hon lärde honom allt om fina viner, konst, musik och litteratur. Själv hade Päffgen upptäckts som 16-åring i Berlin och efter flytten till Paris kom hon under namnet “Nico” att pryda omslagen till Vogue, Camera, Elle och alla de andra modemagasinen under 50-talet. Så småningom spelade hon sig själv i Federico Fellinis film “Det ljuva livet” 1960 och medverkade Andy Warhols och Paul Morrisseys konstfilmer. Därefter tog Nico steget att bli popstjärna och debuterade 1967 med den klassiska plattan “Chelsea Girl” samtidigt som hon sjöng i Lou Reeds inflytelserika band Velvet Underground. Hennes kyliga mekaniska sångstil skrev in henne i musikhistorien.
Nico Tillsammans med Andy Warhol 1968.
Nico spelade in fler skivor, men levde ett skandalomsusat och destruktivt liv fyllt av droger. Hon omkom i en cykelolycka på Ibiza 1989 under en vild jakt på narkotika. I efterhand har Nicos rasistiska och rent antisemitiska uttalanden diskuterats, även om hennes påstådda nazism också ifrågasatts.
Nico uppträder 1985.
Det tog Pop 30 år att våga sjunga om kärleken till isdrottningen Nico och han borde åtminstone haft någon kännedom om hennes mörka inre. “Nazi Girlfriend” är hur som helst kännetecknande för hela hans skapande, Pop har ständigt sökt det sköna och sofistikerade i det kittlande förbjudna, grymma och utplånande.
James Newell Osterberg föddes i småstaden Muskegon i Michigan 1947. Hans föräldrar var hemmafrun Louella med danskt-norskt påbrå och engelskaläraren och basebolltränare James, adoptivson till en svensk-amerikansk sjuksköterska.
Iggy Pop 18 år gammal 1965.
Som ung var Osterberg inte särskilt utmärkande, tvärtom hängde han med de populära ungarna som klädde sig i chinos, kashmirtröjor och loafers. Han rökte inte, drack inte och knarkade inte. Som tioåring snickrade Osterberg ihop ett eget trumset av gummidäck och plywoodskivor innan hans föräldrar köpte honom ett riktigt instrument och röjde ur deras eget sovrum för att han skulle få tillräckligt med plats att öva på.
Under tonåren spelade Osterberg med olika grupper, framför allt i The Iguanas, ett garagerockband som fick en liten hit med en version av Bo Diddleys “Mona” (1957), en kärleksförklaring till en åldrande strippa.
Garagerocken var ett fenomen som växte fram i mitten av 60-talet, amerikanska ungdomar influerade av populära grupper som Beach Boys, Beatles och Rolling Stones, bildade egna band och började repa sina föräldrars garage. Musiken de skapade blev av naturliga skäl rå och osofistikerad, framförd med enkla ackordstrukturer och bullrig utrustning. Låtarna uttryckte i regel tonårsdesperation och desillusion i aggressiva texter och framföranden om svekfulla flickor. Tiotusentals grupper startades som spelade på barer, skoldanser och collegefester och bandtävlingar. Hundratals av dem fick hitlåtar genom att de spelades i radio. Band som Sonics och Kingsmen kom med sin hårda och oresonliga musik att gå till rockhistorien.
Osterberg fortsatte snabbt att utvecklas musikaliskt och 18 år gammal blev han trummis i det populära bluesbandet Prime Movers. Så småningom valde Osterberg att hoppa av universitetsstudierna i Ann Arbor och flyttade i stället till Chicago för att fortsätta utforska bluesen.
Där lärde han känna gitarristen Ron Asheton och lämnade över trumstockarna till dennes bror Scott. Tillsammans med basisten Dave Alexander bildade de gruppen Stooges. Osterberg fattade micken och blev bandets frontman när han iklädde sig scenpersonligheten Iggy Pop. Han var influerad av karismatiska sångare som The Doors Jim Morrison, Rolling Stones Mick Jagger och soulstjärnan James Brown, men gick längre än dem i sitt scenuttryck. Vild och halvnaken slog han sig själv blodig och kastade sig på krossat glas som en del av sitt självutplånande framförande.
Inom bara ett år skrev Stooges skivkontrakt med stora Elektra Records, men debutalbumet floppade och sågades av recensenterna. Kvartetten hade egentligen gått in i studion alltför tidigt med alltför få låtar. Cale pressade ur dem ett par till och det bästa med det de hade.
“The Stooges” (1969) har kraftigt omvärderats med tiden och räknas nu till en av rockmusikens verkliga klassiker. Då uppfattade kritikerna skivan som högljudd, tråkig, smak- och fantasilös, barnslig och korkad. Numera noterar pophistorikerna hur kraftfull dess brutala garagerock är, den visar utan tvekan vägen mot var som skulle komma. I reformistisk anda förde Stooges rockmusiken tillbaka till ett slags primitivt urtillstånd och slog an dess nerv utan några som helst hämningar.
Ofta har musiken på “The Stooges” beskrivits som en blandning av Rolling Stones raka rock och Velvet Undergrounds experimentella avantgardism, men vi hör en sällsam blandning av influenser, allt från Byrds gitarrpop och Pink Floyds psykedeliska rock till Jimi Hendrix gitarreffekter, Johnny Cashs mörka countrymelodier och Diddleys afrikanska rytmer.
Pops uttryck och texter är våldsamma och sexuellt utmanande. Bland låtarna sticker “I Wanna Be Your Dog” ut, i dag betraktad som en av 60-talets bästa. På sin distade gitarr upprepar Asheton tre ackord genom låten medan Cale hamrar fram en “pianoslinga” på en enda tangent. “I Wanna Be Your Dog” slår mot lyssnaren med en stadigt driven kraft, vi hör hur 60-talets rockmusik här överskrids och transformeras till 70-talets punk flera år för Buzzcocks och Sex Pistols ens var påtänkta. Den 22-årige Pop stönar fram en självutplånande text om masochistisk kärlek:
“So messed up, I want you here
In my room, I want you here
Now we're gonna be face-to-face
And I'll lay right down in my favorite place
And now I wanna be your dog…”
Trots den uteblivna framgången fick Stooges en ny chans av Elektra och spelade in den andra plattan “Fun House” året därpå. Den producerades av ingen mindre än Don Gallucci, legendarisk organist i Kingsmen. Han fascinerades av Stooges kraft och energi på scenen och ville fånga den på skiva. Därför spelades också “Fun House” in som om Stooges framförde en konsert i studion, ljudet från gitarr- och basförstärkare slår våldsamt mot varandra medan Pop väser fram sitt vansinne i en vanlig handhållen mick. Det är råare än något annat från den tiden.
Pops egen vision var att Stooges skulle låta så likt bluessångaren Howlin’ Wolf som möjligt. Chester Arthur Burnett var vid sidan av den store rivalen Muddy Waters Chicagos mest framstående bluesartist. Med sin jättelika svarta kroppshydda och stormande kraftfulla röst fick han konserthusen att skaka med sitt skrämmande uttryck, hans vildhet gav honom hans artistnamn. I själfulla sånger som “Smokestack Lightning” (1956), “Spoonful” (1960) och “Killing Floor” (1964) utforskade han den våldsamma och sexuella relationen mellan mannen och kvinnan, ett återkommande tema också i Pops lyrik.
“Fun House” är definitivt en skiva med siktet ställt mot framtiden. Låtarna är repetitiva, men samtidigt kaotiskt improviserade, i efterhand hör vi ett sällsamt möte mellan jazz och punk. Det finns en dubbelhet på plattan, den första sidan utforskar en hänsynslös och gränslös hedonism medan den andra går över i lösare strukturer som leds av saxofonisten Steve Mackays gästspel. Pop gapar först expressivt, men ju längre vi lyssnar desto mer låter han som en rädd och vilsen pojke på väg att tappa bort sig själv. “Fun House” speglar samtidens Amerika, ett samhälle som kulturellt och andligt irrat sig bort sig i brand- och tårgasröken från rasupploppen i dess skakade storstäder. Upplösning och förfall är återkommande motiv i Pops musik.
Precis som föregångaren sålde “Fun House” dåligt och kritikernas omdömen var blandande. En del utnämnde dem till året bästa rockplatta, medan andra dömde ut den “fantasilöst skräp”. Dess monotona vansinne gjorde att många ifrågasatte huruvida lyssnarna skulle fara illa av att höra på Stooges desperation. “Fun House” har beskrivit som ett atombombsnedslag, den är rå, svettig och skakande, oförutsägbar och farlig. Stooges för rockmusiken längre än Rolling Stones vågade och gör den mer levande än Beatles någonsin förmådde.
De uteblivna framgångarna gjorde att Elektra till slut bröt med Stooges och gruppen upplöstes snart till följd av medlemmarnas eskalerande alkohol- och narkotikamissbruk. Det var popgeniet David Bowie som räddade livet på Pop, både som människa och artist. Den brittiske gentlemannen hade sett den större konstnärliga potentialen i Stooges musik och såg till att få ihop gruppen och producerade själv den tredje skivan “Raw Power” (1973).
David Bowie tillsammans med sin Rolls Royce 1973.
Albumet spelades in under helt andra förutsättningar än de tidigare och frigjorde bandets fulla kraft. Bowie förstod potentialen i James Williamson som hade anslutit som andregitarrist till gruppen en kort tid innan den upplöstes. Han satte Williamson i förarsätet och med sitt avancerade gitarrspel förde denne Stooges från det avskalade och enkla till det ekande storslagna.
Bowie gav bandets musik större rymd samtidig som han behöll det ursprungligt primitiva i den. “Raw Power” är garagerock på väg att bli punk, hela skivan är rytmisk och känslostinn. Dess råa kraft är överväldigande, den slår emot en som en slägga av brutal illvilja och ren nihilism. Vi hör redan Ramones, Sex Pistols, Motörhead och Nirvana på den.
Inledningsspåret “Search and Destroy” är Pops cyniska kommentar om Vietnamkriget. Han för oss in i en absurd, förvirrad och våldsam mardröm. Wiliamson driver låten framåt med ett monstruöst svulstigt riff, Asheton slår fram basgångarna i rent ursinne medan brorsan pucklar på trummorna likt en psykotisk Keith Moon (legendarisk trummis i The Who).
Precis som tidigare skivor sålde “Raw Power” dåligt, den var för radikal för att spelas på radio. Columbia, som övertalats av Bowie att ge ut plattan, bröt kontraktet med bandet efter att redan bränt stora summor på att förse dem med droger under inspelningen.
Samtidigt blev den hyllad av kritikerna och skivan påstods ha omdefinierat hela rockmusiken. Det finns något hypnotiskt med “Raw Power”, likt en virvelvind suger den in lyssnaren i en urbild av rockmusiken framförd av en samling desperata unga män utan något att förlora. Sånger om sex och död spelas i vad som låter som ett enda stort musikaliskt slakthus.
Framför allt satte Williamson ett outplånligt avtryck, Sex Pistols gitarrist Steve Jones lärde sig spela genom att tända på och försöka återskapa riffen från “Raw Power” och The Smiths Johnny Marr ville på samma vis kombinera känsla och skicklighet. Williamsons spelade minst lika teknisk som Led Zeppelins Jimmy Page och lika svängigt som Rolling Stones Keith Richards. Det är något både apolloniskt intellektuellt och dionysiskt demoniskt i hans gitarrspel. I samspel med Pops psykosexuella aggressivitet blir alltsammans oemotståndligt mystiskt och förföriskt.
Stooges splittrades året därpå och Bowie tog den jämnårige Pop under sina vingar. Framför allt fick denne lära sig vad som krävdes av honom rörande disciplin, professionalism och arbetsetik för att kunna bli en världsstjärna likt sin mentor. Bowie tog med sig Pop till det då avsomnade Berlin för att få lugn och ro att utveckla deras respektive artistskap.
Han ordnade också ett skivkontrakt med stora RCA Records och hyrde slottet Château d’Hérouville utanför Paris för att spela in två helt olika skivor, de främsta i Pops karriär.
Iggy Pop uppträder 1977.
“The Idiot” (1977) fick sitt namn efter Fjodor Dostojevskijs roman “Idioten” (1868) och bär samma mörka och paranoida drag. En annan viktig konstnärlig influens var den tyske expressionistiske målaren Erich Heckels djärva och uttrycksfulla verk. Musikaliskt sett är den unik, tillsammans med Bowie gör Pop en James Brown-artad soulmusik och låter den möta den samtida tyska experimentella elektroniska musiken av grupper som Kraftwerk och Neu!. Vi är nu fjärran den gamla skräniga garagerocken, vi omsluts av en mekanisk och syntetisk ljudvärld och hör snarare ett konstmusikaliskt verk än en rockplatta.
Det mesta på skivan ligger Bowie bakom, han spelade gitarr, piano, synthar och saxofon, köraade och programmerade trummaskinerna. Pops texter är expressionistiskt inåtblickande och han mumlar fram dem med en härjad och brusten baryton, hans inre landskap målas upp genom fragmentariska och taggiga gitarrslingor, oroväckande mullrande basgångar, disharmoniska keyboards och spruckna trummor. Vi förs in i ett rent ondsint skymningsland, ett svängigt robotiskt helvete där Pop är i färd med att andligen stympa sig själv.
“The Idiot” är utmanande futuristisk, Pop svävar planlöst i dess kalla ljudrymd likt en förlorad astronaut handlöst på väg mot månen eller i fritt fall genom atmosfären. Nattens kyla och död sluter sig kring oss i en enda stor förvriden cabaret.
Plattan är en smart och svartkomisk kommentar till samtidens alltmer massproducerade populärkultur. Pop och Bowie smyger in ironiska parodier, genom denna skräckinjagande natt hör vi plötsligt 50-talets doo wop-körer, glittrig glampop och svängig rock och soulmusik från det glada 60-talet. Skivans mest populära låt “China Girl”, som Bowie flera år senare skulle få en egen stor hit med, är en slags “kärlekssång” fylld av våldsam besatthet i en heroinfebrig vision om rubbad romantik och svastikor, en lek med fascistiska och rasistiska associationer långt bortom dagens politiska korrekthet:
“I stumble into town
Just like a sacred cow
Visions of swastikas in my head
Plans for everyone
It's in the white of my eyes
My little China girl
You shouldn't mess with me
I'll ruin everything you are
You know
I'll give you television
I'll give you eyes of blue
I'll give you a man who wants to rule the world…”
“The Idiot” sålde bättre än Pops tidigare plattor och blev mycket omhuldad av kritikerna. Den beskrevs som den mest grymma formen av rockmusik som spelats in, rent nekrofilisk i dess fascination för det avvikande, morbida, obskyra och obehagliga. En iskall musik som fryser oss enda in i benmärgen.
Bowie använde den ljudbild han skapade med “The Idiot” i sina egna framtida skivor med ett mycket större kommersiellt genomslag. Han har beskyllts för att på skivan ha utnyttjat Pop som ett “försöksdjur” och har också medgivit att det var precis det han gjorde. Andra inflytelserika band som Joy Division och Depeche Mode byggde vidare på skivans gotiska och industriella atmosfär och dess sardoniska och melodramatiska anda skulle komma att prägla 80-talets populärkultur i stort.
Om “The Idiot” för oss in i en evig natt är “Lust for Life” dess oväntade gryning. Albumet spelades in i samma år, men påminner mer om Stooges plattor och kom att bli Pops bäst sålda skiva någonsin. Tvärtemot “The Idiot” präglas “Lust for Life” av en levande rock’n’roll, inte minst upptempolåtar som titelspåret, “Sixteen” och “Success”.
Samtidigt finns några av Pops allra mörkaste sånger på skivan. I den populära och poetiska “The Passenger” skildras världen sett ur en bilruta på färd genom Amerika:
“He looks through his window
What does he see?
He sees the silent hollow sky
He sees the stars come out tonight
He sees the city's ripped backsides
He sees the winding ocean drive
And everything was made for you and me
All of it was made for you and me
'Cause it just belongs to you and me
So let's take a ride and see what's mine…”
'
I discorockdängan “Tonight” kämpar han mot heroinets demoner genom en ekande ensam och iskall natt:
“I saw my baby
She was turning blue
I knew that soon,
her young life was through
And so I got down on my knees
Down by her bed
And these are the words
To her I said
Everything will be alright tonight
Everything will be alright tonight
No one moves
No one talks
No one thinks
No one walks tonight…”
Inledningsspåret “Lust for Life” har varit älskat genom åren, till Hunt Sales rytmiska trumspel, lika stilbildande och oefterhärmligt, sjunger Pop en tvetydig hyllning till livet i en sång tillägnad Gypsy Johnny, en legendarisk heroinlangare och försäljare av motordrivna dildos i Los Angeles på 60- och 70-talet:
“Here comes Johnny again
With the liquor and drugs
And a flesh machine
He's gonna do another striptease…”
Iggy Pop uppträder 1979.
Under 80-talet fortsatte Pop att ge ut plattor, ofta i samarbete med Bowie och Williamson, men utan större framgång. En höjdpunkt blev skivan “Blah-Blah-Blah” (1986) som han spelade in tillsammans med Sex Pistols-gitarristen och beundraren Jones. Framför allt gav den honom hans största hit med en version av australiensaren Johnny O’Keefes klassiska rockdänga “Real Wild Child” från 1958.
Iggy Pop 1987.
Nästa stora framgång fick Pop med plattan “Brick By Brick” (1990) och hiten “Candy”, en duett med experimentella B-52’s sångerska Kate Pierson. Trots dess poppiga ton är i själva verket skivan en litania om Amerikas kulturella förfall. Samtidigt har Pop med åren alltmer själv blivit en vandrande popikon, som spelar sig själv eller andra i diverse långfilmer, tv-serier och reklamfilmer, även om han också fortsatt att ge ut musik och också återförenade Stooges under några år. Hjärtattacker tog bägge bröderna Asheton 2010 och det dödade också gruppen för gott.
Iggy Pop 1990.
Pop har också givit prov på sin intellektuella sida utanför musiken, bland annat genom det akademiska arbetet “Caesar Lives” (1995) där han jämför historikern Edward Gibbons klassiker “Romerska rikets nedgång och fall” (skriven 1776–1788)med den moderna västvärldens situation. Tillsammans med den både uppburne och kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq spelade han in den fina dokumentärfilmen “Att överleva” (2016) där de samtalar om psykisk ohälsa, missbruk och det konstnärliga skapandets kall och förbannelse.
Iggy Pop uppträder 2018.
I samband med metoo påmindes världen om hur den då 23-årige Pop hade en relation med den tio år yngre Sable Starr, en känd groupie i Los Angeles och “älskarinna” till otaliga rockstjärnor. Men det har alltså inte hindrat honom ifrån att ikväll tilldelas Polarpriset för sitt unika artistskap. Hela 75 år gammal lever punkens gudfar mirakulöst nog fortfarande.
"Punkens gudfar" Iggy Pop tilldelas nu Polarpriset.