Med Dennis Östryd, Frida Knutsson, Håkan Bäck, Jenny Andreen och Lasse Andersson. Instrumentalisterna Bar Quartet med Björn Dahlin, Bruno Andersson, Jacek Malisz och Nils-Inge Johansson
Folkparksteatern, Gamla Linköping, 23/7
Spelas även 25 och 30 juli samt 3, 6, 10 och 13 augusti.
Julihettan gå nästan att ta på när vi bänkar oss i Folkparksteatern som sedan hösten 2014 står i Gamla Linköping. Den flyttades dit från Linköpings Folkets park, där Tage Danielsson hade sommarjobb från det han var åtta år, där hans mamma Elsa arbetade i kiosken och dit hans pappa Ivar körde besökare med buss. Så extra passande då att i detta bygge få ta del av både Tages och Hasse Alfredsons smått geniala texter och funderingar.
Det har blivit tradition med Tagerevy på somrarna. På uppdrag av sällskapet Tage Danielssons vänner har Globengruppen med Håkan Bäck i spetsen ambitionen att hålla den folkkäre Linköpingssonens alster vid liv. Att intresset fortfarande är stort märks bland den publik som avstått grill och bad för att på lördagskvällen lyssna till Hasse&Tages visdomsord.
Bar Quartet inleder med en räcka klassiker i instrumentell tappning. Toots Thielemans ”Bedårande sommarvals” känns extra aktuell en kväll som denna. Och ”Ett glas öl” från ”88-öresrevyn” har ett stråk av framtidsoro som jag tror alla känner någon gång. Framförandet är lite trevande, men det kanske har med nerverna att göra, en premiärkväll som denna.
Skådespelarna gör sedan entré med ”Va i helvete har de för sig inne i banken efter tre” ur ”Lådan”. Energin är på topp och de är samsjungna och har gjort låten till sin.
”Donna Juanita” med sin minst sagt ekivoka text är min absoluta favorit från ”Spader Madame”. Revyn blev ett ekonomiskt nederlag för AB Svenska ord och den föll nog inte alla på läppen med sitt politiska budskap. All musik i revyn lånad av Schubert. Jag är dock inte säker på vad kompositören hade tyckt om Tagerevyns version. Jag saknar de harmonier och ackordsbyten som Lasse Bagge gjorde till originalrevyn, och Frida Knutsson gör sig visserligen bra som Donna Juanita, men koristerna hade behövt öva mer på sina stämmor.
Så varvas talade inslag med sjungna under den drygt timslånga föreställningen. Somt är klokt och övertygande framfört. Som när Frida Knutsson och Dennis Östryd sjunger ”Vi passar så bra isär” från ”Glaset i örat”. Andra inslag skulle ha tjänat på en något mer nedtonad spelstil. Publiken verkar förvisso road, så kanske handlar det om att jag själv njuter mer av de små gesternas konst.
Kvällens höjdpunkt blir Hasse Alfredsons kärnkraftskritiska ”Det omöjliga” från ”Under dubbelgöken”: ”Vad satan säger vi till dom som stirrar på oss då, de av våra barnbarn som är kvar? Vi som lät det hända, ja, vad ska vi hitta på? Har vi nåt bra försvar?” Jag har hyllat Dennis Östryd tidigare, men jag måste göra det igen. Hans tolkning är inget annat än gåshudsframkallande.