Martin Ljung, Gunwer Bergkvist, Povel Ramel, Wenche Myhre och Brita Borg i Knäppupps "Knäpp upp igen" 1992.
Povel Ramel, ord- och tonmålaren vars hantverk är studsigt, rufsigt och förfinat på en och samma gång. Låtkatalogen rymmer 960 titlar. Karriären sex decennier. Livet 85 år och 4 dagar, 1922-2007.
Här och nu är bladet är tomt. För skribenten betyder det lika mycket ett hån som utmaning. Tomrummet skrockar. Vokaler och konsonanter bör lydigt, prydligt och ljudligen infinna sig till mening och mål. Penna eller tangenter går på ett ut; värst är det när texten börjar.
Som nu.
Lika bra att vässa sin sabel och gå loss på den gordiska knopen: TJOFF!
Där är vi igång. Känn hur trycket lättar, det som att komma ut från ett torrt krypin efter dånande åskväder. Så där – snopenheten bortsopad!
Bläddrar vant bland Povels samlade texter, "Lingonben" (den ”förflerade” versionen) utgiven inför 70-årsdagen 1992. 320 sidor pur Povelpoesi. Jag stannar på sidan 300, "Den allra bästa musiken kommer självmant" från revyn "Minspiration" 1981:
"Livet ut är du kringränd av
toner i kombinationer
De vaggar din vagga
de gräver din grav
de drabbar dig
i millioner."
Povel Ramel omgiven av ensemblen i revyn
"Minspiration" i Malmö 1981.. Birgitta Andersson (t.v.) Jan Modin (överst) Birgitta Carlsten (2:a fr.h.) Grynet Molvig (nederst) och regissören Hasse Ekman (t.h)
Dessa toner i kombinationer gäller även ordens inneboende klangvärld och karisma – somliga ord låter helt enkelt bra ihop. Tänk att luta sig mot en låtkatalog på 960 visor eller simma runt bland 320 sidor av samlade texter och dröja sig kvar med nöje. Att låta sig drabbas av orden i kombinationer.
För min del börjar det med ett märkligt ord jag aldrig hört förut. Ett märkligt ord… och en viskning på bussen.
I september 1986 är jag 12 år. Sommaren biter sig kvar… och över alltihopa lyser samma vanliga sol från samma vanliga himmel.
Så: en viskning från bussens bakre säten med galonsitsens knorrande.
”Hm-hm, hörrudu?”
Jag?
Han heter Anders. Anders är skolans ende 12-åring med portfölj. Den knäpper när han öppnar den. Nu viskar Anders:
”Du… har du hört Hedvig van Botluven?”
van Botluven?
Anders viskar på nytt:
”Hörrudu. Har du hört "Trollhoppet i brallhögen"?”
Först van Botluven, nu Trollhoppet.
Här gläntar jag på Povel Ramels skattkista för första gången i livet med portfölj-Anders som vägvisare. Anders har lånat radioserien "Föreningen för Flugighetens Främjande" (från forna halvan av 1940-talet) på musikbiblioteket i stan och memorerat rubbet.
I radioserien förekommer van Botluven och Trollhoppet i brallhögen. Hedvig van Botluven som i Ludvig van Beethoven. Trollhoppet i brallhögen som i Griegs "Bröllopet på Troldhaugen".
Jag uttalar namn och titel och skrattar. Igen. Igen. Igen.
Det avgör saken.
Dagen därpå tar jag en senare buss, missar viskande Anders med knäpp-portföljen. Går till musikbiblioteket, uppför två trappor. Ryggsäcken är fort full av "Föreningen för Flugighetens Främjande "och övrig revyhistoria under 40 år. Totalt omkring 20 timmar Povel. Bandspelaren hemma kokar, PLAY, spola tillbaka, PLAY, spola tillbaka… låtarna går på loop.
Tre, fyra höstar senare är jag inbiten Povel-diggare. Varje textrad bär jag med varsamt grepp att vända och känna på. Smaka och stava.
Wenche Myhre tillsammans med Povel Ramel 1968.
Som "De sista entusiasterna", i duett med Wenche Myhre 1968:
"Vi sticker opp
med ett rufsigt hopp
som ogräsblasterna"
Povel Ramel och Martin Ljung i "Knäppupp III" 1956.
Som barbershop-numret "Var är tvålen" från 1956:
"Att sin lekamen löga
lönar föga
utan tvål"
Povel Ramel uppträder med sonen Mikael Ramel 1965.
Som i calypson (kallad ”calopsy” av Povel) "Ta av dig skorna" från 1965:
"Underbart är att lägga sig
och sussa på maten"
Sussa på maten, vilken behaglig syssla. Knäppa händerna över magen, ta 20 minuter eller så, gärna vid en västindisk strand med svajande palmblad.
När jag som 16-åring begår min debut som professionell skribent bär jag ständigt rameliana bakom örat. Som Povel vore en ande i keps att rådfråga. Han lär mig att språket kan vara rufsigt skuttande, precis som i visan. Språket bör krylla och myllra; ordens toner i kombinationer.
ADen 16-åriga Alice "Babs" sjöng den 18-årige Povel Ramels "Coffee calls for a cigarette" 1940.
Den som skänker mig både melodi och takt för språkets möjligheter är en schlagerkompositör som debuterat 18 år gammal, skrivit "Coffee calls for a cigarette" till Alice Babs, sökt sin stil och till slut funnit den. Eller funnit honom, snarare.
Han, lumparkompisen.
Johansson.
Han som lånar sitt namn till Povels första hit "Johanssons boogie-woogie-vals", 1944 års landsplåga i radio. Boogie-woogie och vals i ett: det erövrade och beprövade i skön symbios.
Povel visar hur varje ord har i strid med andra slagskämpar till synonymer visat sig segrande. Varje ord är noga avvägt. Så uppstår musik i språket.
Som skribent ska allt som lämnar skrivbordet vara mödan värd för läsaren. Vad som uppkommit under nattligt tragglande bör smeka likt brisen från sidan under läsning. Att skriva lättsamt är tungrott.
Som durkdriven jazzpianist är natten Povels tid. Vankandet av och an i arbetsrummet, som för säkerhets skull även rymmer ett badkar på 800 liter. Under decennier hävdar Povel att han blott och blött nedstigit i karet högst tre gånger. Månne det i stället vara bräddfullt av uppslag, redo att dyka ner i?
Skapande handlar om att vänta. Vänta och vanka till pianot, som han. En cigarett, pianot och vankandet. Leka fram texter eller melodier. Som kommer. En. Efter. En.
Och så den sista minuten. Den som alltid flåsar och frustar men med ack så fast fokus.
”Den sista minuten är en väldigt viktig minut för mig” säger Povel ofta.
Tro det.
Skaparvåndan vänder på klacken i ett taktslag och blir skaparlust.
Under en vårnatt 1957 i Lidingö-holkens tornrum skriver Povel både "Fat Mammy Brown" och "Naturbarn" medan måne övergår i morgonstrimma. Han kommer hålögd till förmiddagens repetition men släpper inte ifrån sig "Naturbarn", trots att Gunwer Bergkvist tingat den. Brita Borg får "Fat Mammy Brown" – med den äran.
Povel Ramel som "naturbarn" i "Knäppupp III". Revyn med underrubriken "Tillstymmelser" från 1956.
Den skapande människan är gjord för att vanka, ibland nattetid. Inledningsvis tycks hågen hopplös: varför håller man egentligen på, och är det någon som vill läsa. Troligen inte, troligen aldrig på tiden. Men kanske ändå? Och det är roligt att ha flyt, gäller bara att komma dit. Sedan går det av bara farten. Mestadels.
Poesi är ordens toner i kombinationer med bilderna de frammanar. Povels "The Gräsänkling blues" (titeln ser rolig ut; två svenska ”ä” mellan ”The” och ”blues”) från 1951 är i sin nöd högst njutbar. Scenen: måndag morgon, bakfylla och ångest. Kallsvettigt molande bluestakt och texten som katalog-aria á la barnvisan "Kungens lilla" piga kring huvudpersonens måsten:
"Jag ska köpa nya fiskar
för de gamla har tatt slut
Och jag själv är lika vissen
såsom cissusen ser ut"
Bluesens toner trivs i Povels visor. Som i finstämda "Underbart är kort" från 1956:
"Bara en enda ros
på ett evigt klänge
Så är livet: trist varar länge
Men underbart är kort
Alldeles för kort."
Toner till tröst från piano och saxofon på en nattklubb som snart stänger. Att låta själen bli sentimental under sena timmar. Eller att ställa mot en sprittande förälskelse i språkets böjlighet och löjlighet, särskilt när Povel givit sig attan på att skriva en visa ("Stuga", 1978) med ortsnamnet Hejhom:
"Jag hoppas att du har trivts här hos mig i Hejhom
och om mitt lilla Hejhom-hem
har du fått ett Hejhomhem-hum"
Sista året i gymnasiet lånar jag "Min galna hage", hans volym av virrvarr från 1957. Är hänförd från försättsbladet. Boken manar mig att komma med en vit lögn till biblioteket: ”Boken borta!”, varpå bedragaren betalar boten, därpå baxar boken i bakfickan – ja tack nu känns det bättre!
Den 9 juni 1990 har jag tillfälle att rycka honom lätt i kavajen. Jag är 15, han är legend. Den här kvällen står han med konjakskupa i handen och röd fez på huvudet. Det är efterfest på en föreställning där han suttit i publiken. Två meter till Povel! Be om autograf? Skrika i högan sky? Knäfalla eller tralla valfri revy?
Jag backar.
För intill Povel står…
… Hans Alfredson!
Stjärnglansen strålar därmed alltför stark. Den vekhjärtade 15-åringen går aldrig fram.
Dumt, faktiskt.
Ångern är gruvlig än i dag, när varken Ramel eller Alfredson längre finns att rycka i kavajen.
Vad ymnighet av välvilliga ord som veteranen Povel månne ha yppat under junikvällen 1990 i händelse att den skräckbleke veklingen till 15-åring äntligen repat mod vet vi inte.
Kanske något om att låta ord och toner komma självmant. Att leka fram dem, därefter mana dem till ordning. Något om solo-vankandet i det tysta, att (stundom under p!a!n!i!k!) arbeta i nedförsbacke mot deadline. Den sista viktiga minuten som alltid går att tänja… tills själva livet sätter punkt på sista raden. Då återstår visornas klanger, ord och toner i kombinationer. De värmer ditt öga, de tränar ditt språköra och sprider glöd i ditt hjärta. Och visst är det fint att det rim på sitt förnamn han själv använder överensstämmer med hälsoeffekterna av livsverket: ”Povel” och ”Må väl.”
100 år är kort.
Alldeles för kort.
Dan Linder är skribent och författare