Martin Lönnebos frälsarkrans.
Mer aktuell i dag än när den först publicerades för 45 år sedan. Så skriver, med all rätt, Erik Jersenius om Martin Lönnebos internationellt uppmärksammade klassiker, "Religionens fem språk" från 1975, som under hösten kommit i nyutgåva. Även om det inte alltid är enkelt att urskilja anknytningarna till Lönnebo i de många idéhistoriska referenserna i Jersenius generösa recension, sätter han förtjänstfullt in den förre Linköpingsbiskopen som en av det senaste halvseklets viktigaste tänkare och teologer i vårt land.
Erik Jersenius ställer kritiska, och viktiga, frågor till vår tids kristenhet. Men är det inte så att svaren på många av hans frågor, i synnerhet om Svenska kyrkan och dess framtid, finns hos just Lönnebo?
En något mer tillgänglig utgångspunkt för en förståelse av Martin Lönnebos teologiska tänkande kunde vara den Frälsarkrans som han för en bredare allmänhet blivit mest känd för de senaste 25 åren. Den är numera en egen institution i Linköpings domkyrka genom Via Sacra, en 180 meter lång meditationsvandring mellan 18 glaspärlor infällda i katedralens stengolv.
Gudspärlan i Via Sacra i Linköpings domkyrka.
Detta skenbart naivistiska radband utgör i själva verket en summa av "Religionens fem språk", och därmed av Lönnebos övriga författarskap. Inspirationen till dess utformning kommer från den tidiga klostertradition som i den unga kyrkan kalibrerar det kristna evangeliet i en handfast vägledning, en Kristusefterföljelse, med absolut gehör för skillnaden mellan Andens liv och det Jersenius kallar ”förrädiskt berusande känslor”. Med modell från den antika skolan utvecklas klostren snart till kristenhetens viktigaste bildningsmiljöer. Dess skriptorier blir de celler ur vilka de europeiska universiteten så småningom tar form under medeltiden.
Frälsarkransen är flätad utifrån fyra centrala begrepp som kom att lägga grunden för den stora kristna vägledningstraditionen, och som föregrep åtskilligt av det som modern psykoanalys satt ord på under 1900-talet. Det första begreppet, ascesis, som motsvarar den bruna pärlan i Frälsarkransen, är den övning i uppmärksamhet som gör hjärtat mjukt. Den förutsätter att man identifierar och går i klinch med de rörelser i själen som leder till missbruk: vi missbrukar världen, vår nästa och till sist även Gud genom att inta hans plats. Martin Lönnebos civilisationskritik är ingen svepande skrivbordsprodukt; den är knivskarp och kommer ur askesens klarsyn. Som när han skriver: ”Friheten är en vacker tråd i etikens väv, men man ska inte dra ut den för då vet man inte vad som händer. Den kan bli ett snöre att hänga sig i.”
Martin Lönnebo
Varför blir denna kritik aldrig dömande eller moraliserande hos Lönnebo? Det hör samman med den blå pärlan i Frälsarkransen, som representerar vad de tidiga munkarna kallade apatheia – inte att förväxla med apati. Här rör det sig snarare om den inre frihet som befriar en människa från behovet att göra sig bred, vilka uttryck – mer eller mindre subtila –vår självhävdelse än tar sig. Helt enkelt friheten från sådant som sliter upp revor i vår mänsklighet, som driver oss att rättfärdiga oss själva genom att angripa andra.
Detta mellanrum till egot är en öppning som vetter mot den röda pärlan i Frälsarkransen: agape, den självförglömmande kärleken. Den kärlek som per definition är blick – på grekiska theoria. Kransens vita pärla representerar hjärtats öga. När världen blir transparent för människans blick ser hon hur ”Gud finns i allt, överallt”, med urteologen Paulus formulering. Hon fylls nu av den medkänsla vår epok lider så stort underskott på.
Paulus. Målning av Rembrandt från 1657.
I Martin Lönnebos livslånga engagemang för miljön och klimatet är drivkraften inte en så kallad ”kristen etik”. Det är ett etos, sprunget ur en ontologi där ”den ene är den andre”. En insikt om att den ekologiska krisen inte främst handlar om vårt bene esse, vårt välbefinnande. Det som står på spel är vårt esse, själva varat. Så sammanvävda är vi människor med varandra, och med allt skapat, att vi upphör att existera om vi inte omfamnar varandra i kärlek.
Vad är det som hindrar denna omfamning från att leda till rent svärmeri, en vilsen och vildvuxen mystik?
Kanske är det framför allt här "Religionsens fem språk" bjuder det välgörande motstånd och på samma gång ger den kloka vägledning vi är i så trängande behov av. Såväl i kristenhet som i sekulär kultur. För Lönnebo – och här är han präglad av den ryska teologiska traditionen – är det korset. ”Enhetens språk sammanfattas i korset”, skriver han. ”Det klaraste tecknet för den rening och upplysning som skapar enhet.”
Kristus uppståndelse, illustration från diktverket "La Passion de Nostre Seigneur" av okänd poet från 1500-talet.
Korset i det kristna evangeliet representerar befrielsen från det som låser in oss i omänskliga beteenden, som får livet att utmynna i självförsvar i stället för självförglömmelse. Det står för en passage från död till liv, från mörker till ljus, från den oroliga och speglande ytan till den djupdimension där vi till slut upplever enhet med allt skapat. I östkyrkans anda utgör detta ett huvudmotiv i Martin Lönnebos tolkning av Kristi liv, död och uppståndelse, medan den västliga teologins juridiska paradigm här lyser med sin frånvaro. Och det mest paradoxala av allt är att detta ytterligt uppfordrande budskap hos honom får ett drag av glädje och lätthet.
Peter Halldorf.
Att slå följe med Martin Lönnebo är att lära sig att växelvis tala olika språk: handlingens, kultens, erfarenhetens och lärans. För att till sist trevande börja stava på den mogna människans språk, hon som finner anknytningspunkter hos alla, blir någon att identifiera sig med för alla, eftersom hon talar alla ”språk”. Det är de som lärt enhetens språk som hjälper oss att urskilja en smal väg till communio – gemenskap – med Gud, varandra och hela den icke-mänskliga skapelsen, i den snårskog av idéer och lidelser där vi riskerar att bli alltmer isolerade i oss själva.
Peter Halldorf
redaktör för tidskriften Pilgrim
Erik Jersenius svarar:
Peter Halldorf fördjupar och nyanserar välkommet och förtjänstfullt analysen av Martin Lönnebons tänkande. En möjligen förvirrande sak med min recension var att jag egentligen skrev om två av Martin Lönnebos böcker samtidigt, "Livets farkost – SOS" (2021) och den nyligen återutgivna "Religionens fem språk" (1975). Flera av de idéhistoriska referenserna, som filosoferna Georg Henrik von Wright och Ludwig Wittgenstein, återfinner vi i den senaste boken, men de kastar ljus på Lönnebos tidigare tänkande om religionens språk.
Teologiska verk kräver teologisk belysning. Jag belysa några problem i Lönnebos resonemang, som att betvivla Skriftens och traditionens språk i modern tid, att inte se en väsentlig del av kristendomens historia (dess maktsträvan på gott och ont) och att inte tydligare förankra Kristus som en reell historisk person och händelse, något som lätt öppnar för relativisering, känslobetoning och alltför mänskliga spekulationer.
Erik Jersenius, kulturchef