Ukrainas dåvarande president Petro Porosjenko (till vänster) ser förnöjd ut tillsammans med ekumeniske patriarken Bartholomeus I och Ukrainas nye metropolit Epifanius när Ukrainas kyrka blev självständig vid en ceremoni i Istanbul i januari 2019.
Misha Jaksic tar emot oss i Tomaskyrkan i Linköping. Det vackra kyrkorummet passar perfekt för den heliga Annas svenskspråkiga ortodoxa församling, som numera bara har ett 30-tal medlemmar. Men framtiden är oviss. Svenska kyrkan slutade använda kyrkan i december och låter istället de ortodoxa fira gudstjänst här tills kontraktet går ut vid årsskiftet.
Därefter vet fader Misha (så kallas han) inte vart församlingen ska ta vägen. Men inte bara på det fysiska planet är det oklart vart de ska någonstans. Den ortodoxa kyrkan är nämligen ingen frikyrka, där varje församling kan klara sig själv. Nej, man måste höra till någon specifik gren på det stora organisatoriska trädet, någon "jurisdiktion" som det kallas, och att hitta rätt är inte alltid lätt.
När församlingen (döpt efter Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som senare blev ett ortodoxt helgon under namnet Anna av Novgorod) grundades i Vadstena 1968 hörde man först till den grekiska, därefter till den serbiska grenen. År 2020 bestämde man sig för ett byte, för att istället tillhöra det urgamla patriarkatet i Antiokia – som rent geografiskt är beläget i Damaskus, men har en allt större verksamhet i Sverige. Alla formaliteter har dock inte kommit på plats ännu i bytet.
Vart en liten svensk församling hör har kanske ingen stor betydelse, men precis samma frågor om jurisdiktion håller på att slita den ortodoxa delen av kristenheten mitt itu rörande en annan kyrka: den ukrainska. Kanske kommer 2018 att gå till historien som året då hela den ortodoxa kyrkan rämnade i två stora delar – den ena ledd från Konstantinopel, den andra från Moskva.
Plötsligt har ortodoxa i hela världen blivit tvungna att välja sida.
– Det är fruktansvärt att våra kyrkoledare försätter oss i den här situationen, det är faktiskt en skandal, säger Misha Jaksic där vi sitter på en bänk i Tomaskyrkan.
– Det visar också på den ortodoxa kyrkans stora utsatthet i sin organisation på världsvid nivå, att vi skapar nya schismer. Det är mycket, mycket klandervärt.
Det blir inte lätt för Misha Jaksic, som är ansvarig för att koordinera de ortodoxa i Sveriges Kristna Råd. Hur ska det gå till när de inte vill tala med varandra?
Det var precis den här situationen ortodoxin från början tänkte att man skulle undvika, genom att inte ha någon påve. Ingen kyrkoledare skulle bestämma över alla andra, istället består ortodoxin av en lång rad olika självständiga (eller som det heter med en teknisk term: autokefala) kyrkor i gemenskap med varandra. På det sättet undviker man enväldiga beslut och bibehåller jämlikheten mellan kyrkorna, är tanken.
Misha Jaksic.
Men Ukrainakrisen visar att man därigenom bara förflyttat problemet till en annan nivå. För om ortodoxin består av en lång rad olika autokefala kyrkor, så är den springande punkten: Vem beslutar i så fall vad, eller vem, som är en sådan autokefal kyrka? Det är den frågan allt handlar om nu.
– Vad vi ser nu är att maktkampen mellan Moskva och Konstantinopel dragits till sin spets, säger Misha Jaksic.
För att förstå måste vi backa till antiken. Efter den stora öst-västliga schismen på 1000-talet, när Rom och de ortodoxa kyrkorna delade på sig, fanns i ortodoxin fyra patriarkat: Konstantinopel som anses vara viktigast, sedan Alexandria, Antiokia och Jerusalem. Så småningom tillkom även Bulgarien, Georgien, Serbien, Moskva, Rumänien och andra autokefala kyrkor.
Moskva erkändes 1589 som ett självständigt patriarkat, och den nya kyrkoprovinsen blev med tiden en av de största i den ortodoxa kyrkan. Med självbild som "det tredje Rom" (efter Rom själv och Konstantinopel) blev det med tiden svårt för Moskva att acceptera att man inte skulle leda hela den ortodoxa kristenheten. Såväl det ryska riksvapnet som Konstantinopels emblem innehåller dubbelörnen, en varelse som skådar åt både öst och väst och övervakar hela jorden, och antyder anspråk på att stå främst i en hierarki.
Kriget i östra Ukraina har pågått ända sedan 2014. Här en påskprocession av rysktrogna präster utanför en skadad kyrkobyggnad vid Iverskijklostret nära Donetsk i maj 2021.
Särskilt avgörande för dagens konflikt är att patriarken i Konstantinopel år 1686 beslutade att metropoliten i Kiev skulle utses av patriarken i Moskva. En av Sveriges största kännare av rysk historia, professor Per-Arne Bodin, påpekar att det var en åtgärd påkallad av att nuvarande Ukraina öster om Dnepr/Dnipro hade blivit en del av Ryssland efter kriget mot Polen. Beslutet skickades till Moskva och till de två tsarerna, Peter och Ivan, som härskade vid detta tillfälle.
I hundratals år fortsatte sedan Ukraina att lyda under Moskva såväl världsligt som kyrkligt i en sorts ortodox variant av den Augsburgska fredens motto "cuius regio, eius religio" – den vars land det är bestämmer även religionen.
Den principen gäller generellt i den ortodoxa världen. Och det innebar också, när Ukraina blev självständigt 1991, att saker ställdes på sin spets. Femhundra år efter Gustav Vasa konstaterade det ukrainska ledarskiktet att ett eget land också vill ha en egen kyrka.
Under 25 år efter Ukrainas självständighet höll den världsvida ortodoxin ihop, trots att det knakade i fogarna. Konstantinopel accepterade under den tiden ryssarnas krav på att inte godkänna någon av de ukrainska kyrkor som ville betraktas som autokefala. Men under ytan låg maktkampen och väntade på att bryta ut, och 2016 kom spänningarna i dagen.
Den ryske presidenten Vladimir Putin har en nära koppling till den rysk-ortodoxa kyrkan. Här badar han i iskallt vatten vid teofani-högtiden i ett kloster mellan Moskva och Novgorod i januari 2018.
Det året bjöd Konstantinopels patriark Bartholomeus I in till ett all-ortodoxt kyrkomöte, något som inte inträffat sedan medeltiden. På Kreta skulle representanter för alla de autokefala kyrkorna samlas och bland annat diskutera ortodoxins roll i världen, var tanken. Nesan blev stor när flera kyrkor vägrade infinna sig.
Det började med att de bulgariska och georgiska kyrkorna tackade nej eftersom de ogillade några av de förberedda dokumenten.
– De är några av de minst samarbetsvilliga gentemot andra kristna, icke-ortodoxa kyrkor, berättar Misha Jaksic.
Kyrkan i Antiokia för sin del var missnöjd med en detalj – att patriarkatet i Jerusalem givits jurisdiktion över de kristna i Qatar, cirka 10 000 personer.
Och så den ryska kyrkan: Med nödtorftigt dold skadeglädje förklarade Moskva att ett möte utan Bulgarien, Georgien och Antiokia "knappast kunde kallas all-ortodoxt", och att det därför inte var mödan värt att delta. I själva verket ansåg Moskvas patriark Kirill, som har nära band till president Putin, att Konstantinopels tid som ledande kraft i ortodoxin var förbi och egentligen varit det sedan länge. Ryssland är världens överlägset största ortodoxa land med cirka 100 miljoner människor som tillhör kyrkan. Ukraina är för övrigt en lika klar tvåa med runt 30 miljoner. Turkiet, där Konstantinopel ligger, har inte ens 20 000.
En "mur" står uppställd framför Haga Sofia i samband med den turkiska regeringens firande av 567-årsminnet i maj 2020 av ottomanernas erövrande av Konstantinopel. Just erövrandet av staden genom icke-kristna krafter är ett ryskt argument för varför Moskva, inte Konstantinopel, rätteligen borde leda den ortodoxa kristenheten.
Ett all-ortodoxt kyrkomöte kunde bara äga rum i Moskva, menade Kirill. Bartholomeus avböjde. Mötet blev av på Kreta i juni 2016, men när Moskva bojkottade blev det en rumphuggen tillställning.
Nu var konflikten uppe i ljuset, och Bartholomeus var inte sen att slå tillbaka. Till sin glädje fick den ukrainska kyrkan och regeringen plötsligt signaler om att den ekumeniske patriarken, som Bartholomeus titel lyder, hade vänt i Ukrainafrågan och var redo att säga ja och upphäva 1686 års beslut om Moskvas överhöghet över Kiev.
Nu var det Kirill som hamnade på defensiven. Ryssen med den karaktäristiska huvudbonaden sade fortsatt absolut nej till att acceptera autokefali för Kiev. Misha Jaksic förklarar:
– Man kan ju se kopplingar till Rysslands rädsla för Natos utvidgning. Många i Ryssland kopplar Konstantinopel till amerikanska intressen, och kanske finns fog för det – Konstantinopel finns ju på turkiskt område och skulle aldrig överleva utan förmögna Amerika-grekers stöd.
Patriarkerna Kirill och Bartholomeus vid sitt möte i Istanbul den 31 augusti 2018. Förmodligen vet båda att de står inför en historisk kyrkosplittring. Kirill ser lite smått uppspelt ut, Bartholomeus är tyngd och innesluten i sig själv.
Ett möte mellan Bartholomeus och Kirill i patriarkatets säte i Konstantinopel/Istanbul den 31 augusti 2018 var sista chansen att lösa Ukrainafrågan. Men försöken att komma överens var dömda på förhand, att någon skulle backa fanns egentligen inte på kartan. I dagens kritiska situation är makten över själarna alltför viktig för att släppa ifrån sig. Efter två och en halv timme bröts mötet – den ryska delegationen stannade inte ens för lunch.
Resultatet blev en splittrad ortodox kyrka såväl i Ukraina som i världen. I Ukraina finns fortfarande många tusen församlingar som är lojala mot Moskvapatriarkatet, men huvuddelen bekänner sig till den nye ukrainsk-ortodoxe metropoliten Epifanius i Kiev.
Och splittringen har fortplantat sig genom hela den ortodoxa världen. I Linköping märks det inte direkt just nu, men Misha Jaksic ger exempel i Sverige:
– Kristi Förklarings ortodoxa kyrka i rysk tradition i Stockholm är den äldsta ortodoxa kyrkan på svensk mark, upprättad efter freden i Stolbova 1617. Efter ryska revolutionen hamnade den under patriarkatet i Konstantinopel, via en särskilt inrättad synod i Paris som hade ansvar för exilryska kyrkor i Västeuropa.
Misha Jaksic.
– I samband med den nu pågående konflikten har Konstantinopel, snabbt och utan förvarning, upplöst denna synod, och dess kyrkor har blivit ”föräldralösa” och hänvisade till respektive lands/regions exarkat för Konstantinopels patriarkat. Kristi Förklaring i Stockholm är ryskspråkigt, men ville inte lyda direkt under Konstantinopel eller för den delen återvända till moderkyrkan i Moskva. Istället har denna gamla ryskspråkiga församling efter diverse förvecklingar hamnat under det bulgariska patriarkatets metropolit för USA, Australien och Nya Zeeland! Helt uppenbart en högst onaturlig lösning.
Det ska avslutningsvis tilläggas att det finns så kallade "ortodoxa" kyrkor som inte berörs av den här konflikten. Den stora ortodoxa familjen som vi skrivit om i denna artikel kallas här bara "ortodoxa", men ofta används istället termen "östligt ortodoxa". Detta för att särskilja dem från bland annat koptisk-ortodoxa och de "orientaliskt ortodoxa" eller "icke-kalcedoniska kyrkorna". (Till dessa hör den syrisk-ortodoxa kyrkan, som har en nybyggd kyrka i Valla.) De orientaliskt ortodoxa eller koptiska kyrkorna berörs inte av splittringen som beskrivs i denna artikel eftersom de gått sina egna vägar under det första årtusendet.
De båda påvarna Franciskus och Tawadros, här i Kairo 2017, berörs inte av den ortodoxa konflikten.
(Det är, inom parentes sagt, på det hela taget många om budet på många kyrkliga benämningar och funktioner. Såväl den romersk-katolska som den ortodoxa kyrkan kallar sig både "katolsk" (fullständig, eller universell) och "ortodox" [rättlärig].
Det finns också flera olika kristna påvar. Den förste man tänker på är den romersk-katolske påven Franciskus i Rom. Sedan har den koptiska kyrkan sin påve Tawadros (eller Theodoros, som namnet blir på grekiska) II av Alexandria och hela Afrika. Ej att förväxla med den ortodoxe patriarken av Alexandria och hela Afrika – som också heter Theodoros II, och också har titeln påve... En tillfällighet, men inte vidare praktiskt kan man tycka.
I sviterna av splittringen i den ortodoxa världen har nu Moskvapatriarkatet i december dessutom utnämnt en egen så kallad "exark", dvs högste kyrkligt ansvarige, för hela Afrika. Draget är ett uppenbart svar på Konstantinopel/Alexandrias erkännande av Ukraina. Det enda försonande draget hos denne ryske metropolit är kanske att han varken fått påves eller patriarks titel eller heter Theodoros II. Han heter istället Leonid och är metropolit av Klin, en förort till Moskva, och exark av hela Afrika. En något udda kombination, och en ytterligare fördjupning av den intra-ortodoxa konflikten.)
För första gången går nu alltså ett brott rakt igenom den stora, östliga ortodoxin. Ingen vet för hur länge. Misha Jaksic ser inte optimistiskt på situationen, och inte heller med något stort förtroende på de olika patriarkerna och deras administrationer. Konstantinopel har problem, men i Moskva ser det etter värre ut.
Patriark Kirill och president Vladimir Putin har ett mycket nära samarbete, något som bland annat antyds i detta arkivfoto från 2012.
– Jag har väldigt svårt för den regim som finns i Ryssland, och ännu svårare för kyrkans utnyttjande av situationen. Ryssland har ju, tyvärr med hjälp av kyrkan, blivit närmast som en sorts teokrati. Putin är idag ett substitut för den tsar som en imperiekyrka alltid måste ha för att behålla balansen mellan kyrka och stat som fanns redan i Bysans, och som Konstantinopel idag bara är en sorglig skärva av. Putin och Kirill när och stöder ju varandra, och kyrkan har bidragit till en sorts fundamentalisering av vad som monopoliseras som rysk kultur, vilken upplever sig hotad av minoritetskulturer.
Fader Misha lutar sig framåt i bänken i Tomaskyrkan, och avslutar sorgset:
– Kyrkan har blivit en förtryckare, efter att tidigare själv ha förtryckts. Det är så att man kan dra paralleller till mullorna i Iran.