Redan klockan ett är de på plats, de mest hängivna visfantasterna. De
fäller upp sina stolar, plockar fram allsköns läckerheter ur kylväskan och drar festivalminnen
på löpande band.
-Det här är halva nöjet, det är inga problem att slå ihjäl en eftermiddag här och så försäkrar man sig om en bra plats därinne, säger Bo Heijmer från Norrköping med en nick mot
Stegeholms slottsruin. Där arrangerar nu för 42:a året Hansi Schwarz och hans medarbetare den festival som satt Västervik på kartan i Musiksverige och som genererat en
visskola och ett visarkiv i staden.
Artisterna trivs, trots att de bara får en halvtimme var att spela, och publiken kommer troget tillbaka. 1600 personer får plats och de flesta kvällar genom historien är utsålda.
- Det finns två scener varje ung vissångare drömmer om och det är Västerviks visfestival och Mosebacke i Stockholm. Här har de allra största visartisterna uppträtt: Cornelis, Fred, Sven-Bertil, Olle Adolphson, alla, säger Dan Viktor, ett av torsdagskvällens dragplåster.
Han minns första gången han klev uppför trappan till scenen i slottsruinen.
- Det var år 2000. Benen skakade bokstavligen, jag var så otroligt nervös. Men allt släppte på en gång, bara jag fick börja sjunga. Det är så skönt att spela här, publiken lyssnar verkligen.
Förra året fick han Visfestivalens stipendium till Fred Åkerströms minne.
- Jag blev helt stum, hade ingen aning om att jag fanns med i diskussionen, det var bland det största som hänt mig.
Dan Viktor är en av dem som står för den nödvändiga förnyelsen av festivalen. Det behövs kanske när hälften av premiärkvällens artister uppträdde här redan på 70-talet: Marie Bergman, Finn kalvik, Lasse Tennander och Stefan Ljungqvist.
Viktor är också med i en förening som har till uppgift att säkra visfestivalens fortlevnad. Det kommer en dag när Hansi & Co inte orkar längre och då måste nya krafter ta vid.
- Det förs rätt vilda diskussioner i den gruppen kan jag lova, säger han.
Kerstin Franzén från Ydre tycker att det är bra att festivalen förnyar sig, bara det inte går för fort:
- Jag tycker festivalen är bra på att hitta nya förmågor. Jag minns när Dan Viktor uppträdde första gången, och när Cajsa-Stina och Sofia Karlsson debuterade. Det är klart att ingen är en färdig artist med en gång, men det är roligt att se dem utvecklas, så det är kul att de kommer tillbaka, säger hon och sneglar mot himlen som är oroväckande mörk.
Alla i den stillastående kön är rustade för regn, men hoppas förstås på uppehåll. Josefine Lindahl från Tranås har två bröder som just kommit hem från Roskilde, där de blev totalt regndränkta. Hon är här för Stefan Sundströms skull.
- Bra texter, bra eget uttryck. Jag hörde honom och hans musiker på Peace & Lovefestivalen i Borlänge för två veckor sen och det var grymt bra, minns hon.
Stefan Sundström soundcheckar samtidigt i slottsruinen. Också han berömmer den lyssnande publiken i Västervik när alla ljudinställningar är färdiga.
- Varför festivalen överlever? Jag tror att människor behöver traditioner. Inte minst på sommaren, det räcker inte med midsommardansen. Det finns ett värde i att programmet här ser ungefär likadant ut år efter år. Det viktigaste är ju att alla som uppträder är med på hugget och att kvällen blir omväxlande och just det är Hansi och hans folk väldigt duktiga på, fastslår Sundström och går med raska steg mot hotellet.