Ta de ystra gubbarna i svänggänget Grus i Dojjan. Jämför med den finstämda nyckelharpspelaren Åsa Jinder. Eller den poetiske vänsteragitatorn Mikael Wiehe?
Vid första anblicken har de inte mycket gemensamt, eller hur? Så måste förstås det vara på en festival. Ska man hålla intresset uppe i drygt fem timmar krävs variation.
Ändå tycker jag att artisterna som uppträdde på torsdagskvällen har mycket som förenar. De vill mer än bara underhålla, de uttrycker sig själva genom musiken - och alla förmedlar de hopp.
Wiehe ser hoppet spira i motståndet. I första hand är Sverigedemokraterna hans måltavla, men han rallarsvingar också mot nyliberaler och Lars Ohly. Det är fantastiskt att höra den geniala svenska översättningen av Woody Guthries "This land is your land". En nationalsång i tiden! Han spelar sånger ända från Hoola Bandoola tills idag, men får allt att låta relevant och aktuellt.
Åsa Jinder är också skicklig på att hantera en stökig, småfrusen festivalpublik. Han drar ned volymen, spelar valser på sin nyckelharpa och sjunger eget och Barbro Hörberg till ensamt gitarrkomp. Hon vill ge alla kvinnor hopp: "Kärleken kan du möta när du minst anar det, till och med i det mörkaste hörnet på Café Opera", säger hon som intro till "Av längtan till dig".
Caj Karlsson är en fighter, som gått flera ronder mot alkoholen. Just nu leder han matchen på poäng. Caj utmanar etablissemanget och allas vårt sätt att leva, det är välbehövligt. Hans rapporter från psykvården och de människor han mött där känns äkta och levande. På sin senaste skiva sjunger han duetter med bröder och systrar i anden och fler av dem dyker upp på scenen. Lasse Tennander och Staffan Hellstrand gör fina blixtinsatser.
James Hollingworth och Jojje Wadenius ger med sin lekfulla musik barnet i oss en chans att komma loss och Jack Vreeswijk stavas kärlek. Han är kvällens mest älskade artist och får en stående ovation.
Största överraskningen står Kajsa Grytt för. Ex-punkaren utmanar publiken ensam med sin Fender med sånger från nya "Brott och straff", en skiva som bygger på berättelser av kvinnliga fångar. Tant Strulklassikern "Dunkar varmt" fick en ren och avskalad tolkning. Kanske inget som fångar den breda massan, men Kajsa Grytt har integritet och gör sammantaget ett modigt intryck.