Västerviks visfestival
Jakob Hellman, Ronny Eriksson, Wille Crafoord, Christina Kjellman m fl
DET BLEV EN FIN inledning på visfestivalen, även om kvällen aldrig nådde magiska höjder. Men stilbredden gläder och imponerar: från Caj Karlssons politiska pamfletter via Christina Kjellssons ordakrobatik till Per "Packet" Perssons salta vardagsbetraktelser.
- En människa, en röst, det räcker, sade Persson innan han gick upp på scenen och publikdomptören fick rätt. Publiken tog hans robusta framtoning och rockvisor till hjärtat.
Första lyftet under kvällen kom med Wille Crafoord som kompades av bas, trummor och fiol. Roliga, avspända texter om mänskliga tillkortakommanden fick lika roliga arrangemang. Ömsom lät bandet som en restaurangtrio, ömsom som en folkrockband från 70-talet. Friskt och avväpnade!Crafoord är en härlig entertainer, en pastischernas mästare som lånar glatt från 40-talsschlagers, Paul McCartney eller Robban Broberg. Och han kan ta i - det var hög intensitet i Cornelis "Incestvisa".
Hög intensitet bjöd också Ronny Eriksson på. Han hoppade in med kort varsel för insjuknade Mats Ronander, men kändes omedelbart hemtam i slottsruinen. På sitt sätt är Eriksson lika förutsägbar som proggarna på 70-talet, man vet exakt vilka ämnen han tänker avhandla: EU, aktieklippare, datasamhället med mera.Men han gör det med sån pondus, timing och humor att alla invändningar sopas bort. Han är helt enkelt för jävla rolig. Och sjunga så man lyssnar, det kan han också. "Vi skall skicka faster Aina till Ukraina" var en taskspark mot åldringsvården. Han förvandlade Elvis "In the ghetto" till "Internetto" (i förd Elvisoverall och peruk) och drev med Ulf Lundells rebelldrömmar i "Jag skiter i alltihop".
Jakob Hellman var tveklöst kvällens mest egensinniga artist. Det gäller såväl framtoning på scenen som frasering och gitarrspel. Tyvärr blev han alltför tidigt fånge i sin egen framgång. Kritiker och publiken älskade ihjäl debutplattan "...och det stora blå" och trots att albumet nu har femton år på nacken så vägrar publiken att lyssna på annat än just dessa sånger.Synd, för Jakob Hellmans nyskrivna sånger är väl så intressanta och hans tolkningar av Taube och Bellman är lika häftiga som nyskapande. Men merparten av publiken i slottsruinen - världens bästa publik enligt arrangörerna - ignorerade dessa och sorlet var rent störande.
När Hellman frågade vad publiken ville höra uppstod en kakofoni av önskningar och därefter blev det allsångsfest och Hellman överröstades ibland av den skrålande massan.Det finns något sårbart och skört över Jakob Hellman. Men också något magnetiskt. Att höra honom i en mer intim lokal vore fantastiskt.