Det är öppen repetition på Vadstena-Akademien, en dryg vecka före premiären. Koreografen Maria Naidu instruerar kören. Den ska flytta mellan två punkter medelst "myrsteg". Det är inte helt lätt för gruppen att tajma in rörelsen, särskilt som Maria Naidu med skön ironi begär att förflyttningen ska ske ”ljudlöst och osynligt”.
Medan kören kämpar på med sitt instruerar regissören Helena Röhr med viskningar och handviftningar hur rollfiguren Helga ska göra entré i den här tablån. Helga är arg, för att inte säga vred och vreden blänker till i sångerskans röst.
– Jag tycker om att spela arg. Det får jag utlopp för här, säger Helga, eller Johanna Rudström, som hon heter på riktigt, när repetitionen är slut och publiken lämnar Bröllopssalen på slottet.
Ingen strategikerJohanna gör tre roller i den nyskrivna operan ”Jorun orm i öga” av Marie Samuelsson och Kerstin Ekman. Strax före midsommar, på den allra första samlingen, fick ensemblen träffa upphovskvinnorna.
– Det var intressant att få veta hur mycket kärlek som ligger bakom texten. Att Kerstin Ekman läste ”Den poetiska Eddan” redan som 20-åring och sen dess då och då funderat över kvinnorna i berättelsen. Det känns fint att få vara med och gestalta det, säger Johanna.
– Det här är det största jag varit med om, säger hon. Att bli uttagen till Vadstena-Akademien när det är så många som söker, det är fantastiskt.
Hon ser annars ganska nyktert på sina egna karriärmöjligheter.
– Jag är ingen strategisk person, som bara måste komma in på ett operahus innan jag fyller 30. Som operavärlden ser ut i dag är det inte heller särskilt realistiskt. Jag tänker så här: Så länge det är kul och jag kan försörja mig på att sjunga så kör jag på. Och skulle jag behöva ta ett ”vanligt” jobb mellan varven så får det bli så, men jag kommer aldrig att sluta att sjunga.
Att jobbet ska vara kul återkommer hon till flera gånger under intervjun. Att hon gärna vill spexa på scenen. Dansa, pröva på olika saker.
– Jag minns ett framträdande med Linköpings musikklasser när jag gick i nian. Jag sjöng ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Hela jag var full av glittersprej som trillade av mig i stora sjok. Det var sjukt roligt och jag njöt av hela situationen.
Hon fortsätter:
– Utan utbildningen i musikklasserna och på musikgymnasiet hade jag aldrig kommit in på Operahögskolan. Mina sånglärare i Linköping, Gunnel Davidsson och Ann Alvin, har också betytt mycket.
"Tears in heaven"Johanna beskriver sig själv som trygg. Hon drabbas sällan av rampfeber.
– Men scenskräcken kan slå till när man minst anar det. När det nån gång händer mig vet jag inte hur jag ska tackla det, eftersom jag är så ovan.
När hon var 13 år dog hennes mamma. Johanna sjöng ”Tears in heaven” på begravningen.
– Inget kan bli värre än det, säger hon tyst.
Hon har inte många idoler. Men den spanska mezzon Teresa Berganza är en, Anne-Sofie von Otter en annan.
– Så gillar jag gamla 50-talsrockare som Chuck Berry, jag tycker om att bugga.
Största förebilden är dock farmor Thea.
– Hon är 93 år, bor ensam och klipper sitt gräs själv. Hon har alltid funnits, är positiv och skrattar mycket. Sån vill jag också bli. Skriv det! Jag vill bli som farmor.