Lilla galleriet, Östergötlands museum
Visas 4/12–8/1 2017
Ensamkommande flyktningar uppmärksammas kontinuerligt i massmedierna. Individer förvandlas lätt till en anonym massa. Men den här utställningen möter vi sex pojkar från Afghanistan och Somalia. Alla bor i Norrköping. Via små kameror berättar de om sitt vardagsliv, sin oro, sina drömmar och förhoppningar.
Utställningen består av ett relativt stort antal fotografier som de tagit själva, fyra kortfilmer och några texter. Projektet är initierat av konstkonsulent Lena Wiklund med säte i museet. Idén är att även andra orter i Östergötland ska inspireras att arbeta enligt samma dokumentära metod. En konstnär ska knytas till som projektledare på varje ort.
De flesta pojkarna i 14–17-årsåldern skildrar sitt vardagsliv, hur de idrottar, studerar och hoppas på en framtid i Sverige med egen familj. Några strävar efter att försöka hålla en ljus och optimistisk ton. Ett par av dem berättar dock också om sina smärtsamma bakgrundsupplevelser i krigets hemland, hur föräldrar dödats och de själva skadats. Strapatsfyllda flyktresor över berg, hav, öknar och skogar är närmast standard för de flesta.
Utställningen har en enkel och opretentiös karaktär. Men den är ett utmärkt exempel på hur en professionellt arrangerad utställning kring en väsentlig idé med amatörer kan bli högst angelägen. De tekniska bristerna i foto och film med rörelseoskärpa och felexponeringar blir här närmast ett uttryck för hur ofullständiga pojkarnas liv är. Alla är överlevare och ivriga i att lära sig. Trots att det varit i Sverige kortare tid än ett år, pratar de ändå begriplig svenska. Men framtiden är oviss. Utvisningar hotar.
Personliga berättelser som dessa fyller en stor funktion för mötet människa-medmänniska. Vi-dom-problematik. Humanism. Enkelt och svårt på samma gång. Kulturprojekt kan öppna ögon och länka människor samman.