Lyrikvännen fortsätter oförtrutet att bana väg och skapa ingångar till poesin runtom i världen. Det senaste i raden av temanummer (nr 2/2016) dyker ned i den samtida, kinesiska poesin. Detta är, kan man förstå, ett omöjligt uppdrag att spegla i större omfattning. Ur denna kontinents mångfald av röster möter vi några starka och särpräglade, från yngre och äldre generationer.
Hur lever poesin i Kina? Till stor del tack vare Internet uppenbarligen. På hemsidor som Poemlife, bloggar och microbloggar och kanske främst forumet WeChat. Men orden lever inte heller säkert där. Ett par av diktarna i urvalet lever i exil – ett vanligt öde för en sanningssägande författare i världens största diktatur.
Men utifrån vad översättarna lyckas förmedla, så är poesin både kanal för personliga inre resor och drastiska yttre vittnesmål. Lyriken verkar spela lite olika roller i olika åldrar. Zhai Yongming (född 55) målar upp sinnliga, drömartade minnesbilder;
”De redan gifta paren hör i drömmen ljudet av morgonregn / de svarta åsnorna diskuterar framtiden lutade mot kvarnstenen / på marken där yin och yang blandas / är månader och år lika välbekanta som den egna handen”
Den yngste, Xu Lixhi (född 90, död i självmord 2014), sätter de djupaste spåren med sina konkreta bilder från sitt liv i emigrantarbetarens vardag;
”Att jag talar om blod är för att jag inget annat kan / jag skulle vilja tala om vind, blommor, snö och måne / tala om tidigare dynastiers historia, poesin i vin / men verkligheten låter mig inte tala om annat än blod” …