Av och med Danjin Malinovic respektive Monirah Hashemi
Riksteatern och Karil
8 mars
Personliga berättelser från scenrummet kan beröra oss starkare än många tv-nyheter. Det mänskliga mötet, rösten, tonfallen och stämningarna i det individuella är lättare att identifiera sig med än det allmänna flödet.
På Sagateatern samplanerades två olika föreställningar med paus emellan. Den första är skådespelaren Danjin Malinovics egen berättelse om sitt liv som barn och flykting i Sverige. Sin tidiga barndom i forna Jugoslavien minns han som lycklig i den stora släktfamiljens omfamning. Olika religioner kunde leva samexistera i samma släkt: katoliker, ortodoxa och muslimer.
Men så kom de främmande soldaterna till hans lilla hemstad Derventa. Hot, misshandel och dödande blev vardag. Den stora familjen blev tvungen att försöka fly från Bosnien 1992. Några hamnade i Sverige. Danjin, hans syster och deras föräldrar kom först till Moskva 1993, sedan till Zagreb och därefter till ett flertal olika platser i Sverige. Här levde de som ”illegala” och gömda flyktingar i flera år. Först efter tre år fick de uppehållstillstånd i Sverige.
Danjin berättar ensam på scen både med engagemang och intensitet. Tempot är ofta högt och han skildrar människorna och de dramatiska händelseförloppen med både glöd och empati. Ibland är det svårt som åhörare att riktigt hinna smälta allt – kanske lite flera inlagda pauseringar hade varit dramaturgiskt lämpligt. Men helhetsupplevelsen är ändå total. Man blir helt tagen av hur ofattbart det måste vara att leva som ”illegal människa”. Att det över huvud taget tillåts i ett civiliserat land. Danjin Malinovic har numera sitt hem i Helsingborg med anknytning till stadsteatern.
Efter pausen intogs scenrummet av Monirah Hashemis berättelser från sitt hemland Afghanistan. För övrigt Sverigepremiär just på Saga. Hon gestaltar tre olika kvinnoöden från olika tidsepoker. Iscensättningen sker med hjälp av ord, danser och sånger . Hon använder sig även av vita tyger, sjalar i starka färger, böcker och utspridda vita papper på scengolvet som symboler och rekvisita.
Hennes röst är stark och suggestivt känslosam, ibland smärtsam i de lidandes historier. En kvinna har stenats efter att blivit våldtagen av sin styvson. En annan kvinna förlorade hela sin familj i ett krig och den tredje kvinnan Sara genomlevde 1980-talets brutala inbördeskrig.
Som så ofta blir man upprörd över det patriarkala samhällets förtryck av kvinnor. Hur är fundamentalistiska män funtade som beter sig så grymt mot sina kvinnor. En ständig påminnelse om nödvändigheten av och uppmärksamheten med 8 mars som den Internationella kvinnodagen. Kvinnors villkor anger graden och nivån på ett lands demokrati och civilisation.