Överlag kan man säga att nästan alla känslor ryms i den drygt timslånga föreställningen som riktar sig till högstadie- och gymnasieelever. Vi fnissar generat, skrattar igenkännande, överraskas, förfasas och grips av såväl vemod som sorg.
Året är 1992. Pappa Velibor ska som vanligt ta med sig familjen på semester till sitt älskade hemland Jugoslavien, i sin älskade bil. Men 16-åriga dottern Tanja vill inte följa med och Jugoslavien är ett land i sönderfall. Resan blir en berättelse om hemlängtan, politik, utanförskap och tillhörighet. Men också en ömsint skildring av ung kärlek och en alldeles vanlig svensk familj.
Scenografin är lika enkel som genial. Med ljuseffekter, rökridåer och en digital skylt i fonden förflyttas publiken i både tid och rum. Och hela handlingen sker i och runt den fina träbilen, utan att det på något sätt känns krystat eller begränsande.
Det här är en föreställning som jag känner kommer att stanna kvar länge hos mig. Det finns mycket att diskutera och reflektera kring – både när det gäller familjerelationer och flyktingproblematik. Det som hände på Balkan då händer i Syrien nu.
Ta chansen att se den om du kan, för det här är en pjäs som har lika mycket att säga vuxna som de ungdomar som är Ung scen/öst huvudsakliga målgrupp.