12/4
Intressant att notera att Bergmanstiftelsen driver teaterproduktion. Det var nytt för mig. Men varför inte? Det är ju ett kulturarv att både förvalta och levandegöra. För det kan man ju göra med pjäser, som inte är statiska verk som filmerna.
Teatermanusen behöver omtolkas, bearbetas, anpassas till tiden och på andra sätt hitta sin samtida publik. Om texterna är riktigt bra så håller de för en hel del törnar och strykningar.
I denna uppsättning har man verkligen inte stannat i den devota vördnaden för Bergmanikonen. Tolkningen är stundtals nästintill respektlös. Även om detta förstås också är en tolkningsfråga.
Jag blir faktiskt inte riktigt klok på om föreställningen driver med originalet? Om den är ironisk eller parodisk eller bara vill leka lite med former och infall? På ett ”improvisatoriskt” sätt.
Anslaget är lättsamt; Uppjazzad, rytmisk Bach à la tidigt 1970-tal. Den minimalt enkla scendekoren är funktionell men ful. Urblekt på ett sätt som erinrar om hur tidigare decenniers diskussioner och konflikter kan framstå som urvattnade och nattståndna.
Detta framstår som sagt inte som någon hyllning till det förgångna… Men frågan är ju tidlös! Ständigt aktuell, eller? Relationsdramer finns ju i en lång tradition från Ibsen, Strindberg och framåt. Bergman ville gärna vara en i den raden.
Frågan är ju om texten håller för en sådan skärskådan? Tveksam till det. Nu har jag inte läst manuset inför detta, tyvärr. Kan inte alltid särskilja original från bearbetning och tillägg.
Men jag minns från 70-talets tv-uppsättning; en ganska grå, torr och pratig historia. Utsattheten och ömkligheten i rollgestalterna minns jag också. Det var där det var starkast: I det utlämnande, rannsakande och djupt splittrande i människornas bristfällighet och tillkortakommanden.
I den här föreställningen blir detta förkortat, överdrivet och på gränsen till komiskt. Men bara på gränsen, sällan skrattretande på ett befriande sätt.
Det förkortade formatet gör inte pjäsen rättvisa. Det blir alltför rapsodiskt med stora hopp i utvecklingen. Det är mer avspänt och lekfullt än ursprunget, men samtidigt ytligare. Är det avsikten?
Det slår mig att kvinnorollen (Marianne) har drag av Bergman själv. Kanske blir det tydligare i detta överdrivna uttryckssätt? En parodi på Bergman då. Eller ska vi snarare kalla det en grotesk, i teatertraditionens klassiska bemärkelse: En förvrängning, en skrattspegel som kan leda till en krank och blek eftertanke.