I 29 år underhöll krönikespelet sin trogna och rent ut av tappra publik vid den gamla klosterruinen i Alvastra. Efter ett sabbatsår hade man i fredags premiär för en uppdaterad version av ”Makten och härligheten”. Tempot har höjts, scener kortats och modernare musik komponerats.
De nya professionella krafterna bakom den makalöst vackra och spännande scenen har skapat en modern och mycket underhållande saga med starka kopplingar till vår nutid. Att kalla det en politisk och ideologisk uppdatering är kanske att övertolka föreställningen men den har fått en aktuell, humanistisk dräkt som passar perfekt.
Bakom förvandlingen står regissören Helena Collert och kompositören Pelle Halvarsson. Kajsa Nilhag har ansvarat för dansen och AnnaKarin Ranelf Petersson för sången.
De som lyckas levandegöra de ambitiösa intentionerna är cirka 30 amatörskådespelare och fem musiker. Här finns de som säkert gjort samma roll många år och spelar på säkerhet men även många som förmodligen aldrig varit i närheten av en teaterscen tidigare.
Det är dessa debutanter som verkligen lyfter föreställningen och ger den en nerv den gamla sagan tidigare saknat. I stället för att gestalta stelt historiska karaktärer med överspel eller livlösa replikskiften bjuds vi på missade repliker, inte helt ren sång, glömda ord eller så är skådespelarna så unga att de har svårt att hålla sig vakna när klockan närmar sig midnatt.
Det är detta ofullständiga, icke perfekta som får oss att se de levande människorna framför klosterruinen.
Det som gör krönikespelet till en fin teaterupplevelse väl värd en omväg är även skådespelarnas glädje och den starka kollektiva insatsen, närvaron är rent smittsam. Flera nysvenskar med stark brytning ger ytterligare en dimension åt den tiden då integrering, flyktingar, rädsla och språksvårigheter tillhörde vardagen. Som när en av de nyanlända franska munkarna ska introducera en rad frukter och grönsaker för Ombergs lokalbefolkning och brister ut i en lång inlevelsefull förklaring på något troligtvis kaukasiskt språk. Vi förstår inte orden men väl viljan, modet och hur viktigt mötet var och fortfarande är. Nästa gång jag sätter tänderna i ett alldeles vanligt svensk päron kommer jag garanterat att tänka på den där scenen med det blåbelysta Alvastra klosterruin i bakgrunden.
De inledande scenerna är ofta identiska med förgående års men ju närmare vi kommer nutid desto kraftigare känns förändringarna. Den avslutande allsången med Rolling Stones ”Sympathy for the Devil” illustrerad med några av de sju dödssynderna och en vilt skuttande, smått breakdansande halvhelig Birgitta känns helt rätt. Krönikespelen har verkligen hittat hem.