Starkt och kärleksfullt

"Fåglarna" på Dramaten i Stockholm

Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman i "Fåglarna" på Dramaten i Stockholm.

Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman i "Fåglarna" på Dramaten i Stockholm.

Foto: Roger Stenberg

Teaterrecension2016-03-22 18:37
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

av Tarjei Vesaas. Översättning: Marie Lundquist. Dramatisering: Ole Anders Tandberg och Nils Sletta. Regi: Ole Anders Tandberg. Scenografi: Erlend Birkeland. Kostym: Maria Geber.

I rollerna: Magnus Roosmann, Melinda Kinnaman, Filip Alexanderson, Sofia Pekkari, Marcus Vögeli, Lina Leandersson, Emma Broomé, Jennie Silfverhjelm, Magnus Ehrner.

Dramatenscenen Elverket, Stockholm.

”Varför är det som det är?” Det är frågan som Mattis ständigt grubblar över och som inte ens ”de skarpa” i hans omgivning kan svara på.

Mattis är huvudperson i den norske författaren Tarjei Vesaas roman ”Fåglarna” från 1957 som Ole Anders Tandberg nu dramatiserat och satt upp på Dramatenscenen Elverket. Mattis är en särling som ställer de stora frågorna. Han ser tecken i naturen och kan tyda fågelspråk.

Han bor tillsammans med sin syster Hege som från morgon till kväll stickar tröjor med åttabladsrosor – det är så hon försörjer dem båda, för Mattis duger inte till att arbeta. Han är en drömmare med förmåga att se något visionärt i att ett morkullesträck oväntat drar över huset där han bor.

Vesaas roman är realistisk och subtilt drömsk. Tandberg återuppväcker detta mästerverk – här i vacker ny översättning av Marie Lundquist -- med den lyhördhet som måste vara grunden att sedan bygga något eget på, ett konstverk med en egen poesi.

Erlend Birkelands scenbild är visuellt stiliserad: en stor grå sten, en pytteliten flugsvamp, en tvärgående balustrad, videoprojektioner --- träd, vatten, himmel, skuggor och reflexer. Utsökt ljus av Ellen Ruge, sparsmakat insatt musik av Fläskkvartetten.

Det känns verkligen att det här är en föreställning som bärs av kärlek från alla inblandade parter. Magnus Roosmann får sin Mattis att tala direkt till ens hjärta, håller fram hans längtan och sårbarhet med knappa yttre men starka inifrånkommande uttryck. Det starkaste Roosmann gjort på scenen.

Mattis kämpar med tankar som blir aviga och trasslar sig, men han kan också hitta de rätta orden för sig själv med ett lyriskt mantra som ”Du min näbb emot sten”. Han är livrädd för åskan men allra mest för att Hege ska lämna honom.

Båda syskonen närmar sig fyrtioårsåldern och tycks fast i en Godot-väntan. De delar den längtan som föds ur oförlöst sexualitet. Mattis drömmer om flickor, tänker på flickor även mitt i veckan fast det är nästintill förbjudet. Melinda Kinnamans raka, liksom trotsigt tillkämpade kroppshållning berättar om Heges tunga ansvar för brodern, allt hon håller inne och tillbaka.

Mattis är bra på att ro och på så sätt får han vara med om ett triumfens ögonblick. Och för Hege är allt ändå inte för sent. Med Mattis som färjkarl kommer timmermannen Jörgen (Filip Alexanderson) till deras hus.

För Mattis återstår då bara det stora provet: överlåtandet.

”Hur går det?” förblir obesvarat; mycket i livet får vi ju aldrig veta. Men Magnus Roosmanns Mattias kommer att stanna länge i minnet.