Döden och sörjandet – ett blytungt tema som inte kan frånkännas svärtans särskilda skönhet. Men sorgens röster – hur låter de?
Suzanne Ostens tolkning av David Grossmans bok ”Fallen ur tiden” (2014) är en storartad uppsättning, hennes senkomna debut på Dramaten en triumf för teater som en gränsöverskridande konstart.
Det som i Grossmans lyrisk-dramatiska text är ett individuellt existentiellt drama blir hos Osten det mest allmängiltiga av alla -- här måste boktitelns första ord stå i infinitiv.
”Falla ur tiden” ges på Dramatenscenen Elverket och är en av de höstpremiärer som förlagts till den internationella Bergmanfestivalen (pågår till 4 september).
Simon Norrthon och Thérèse Brunnander är mannen och kvinnan som i Grossmans bok förlorat sin son i Libanonkriget, men här blir var och en i ensemblen en ”huvudperson”, med ett förlorat barn att sörja.
Vad Osten nu utforskar är människans röst. Och i sorg och smärta handlar det om – som hon säger i programbladet – ”den fula, sårbara, hemska, fruktansvärda rösten bortom ålder och genus”. Det är med sådana röster denna kollektiva sorgeritual bärs fram av en fantastisk ensemble.
Musiken är oumbärligt komplement. Den är skapad av Anders Niska och ljuder av olika ”sorgekulturer”: från judisk liturgisk sång till afroamerikansk gospel.
Ett oerhört mäktigt ögonblick (av flera i föreställningen) är gospeln ””En dag ska jag inte finnas” med Maria Johansson Josephsson. Som sång- och röstpedagog är hon en av dem som också haft en betydelsefull roll vid föreställningens tillkomst.
Vad Osten gör i sitt arbete med skådespelarna kan man bara ana men på scenen framstår de liksom förvandlade, berikade med erfarenheter som får en katharsis-effekt på åskådaren.
Samma starka inspiration bär inte Mattias Anderssons nya pjäs, ”Deformerad persona”. Han hade länge funderat på en pjäs utifrån systern Ylvas dikter och berättelser. Hon fick MS i tjugoårsåldern och hennes situation fick honom att tänka på Bergmans film ”Persona”.
”Deformerad persona” parafraserar scener ur filmen som handlar om en stum skådespelerska och hennes sköterska. Här en rullstolsbunden ung kvinna beroende av en jämnårig personlig assistent.
Ett stycke verklighet bakom till intet förpliktigande försäkringar om att vårt samhället hjälper och stöttar de svaga. Ett psykologiskt drama med upptrappad spänning mellan vårdad och vårdare – en relation de flesta av oss har eller kommer att få erfarenhet av.
Förlagt till nutid blir det ett politiskt kammarspel om maktkamp, klasskonflikt och glidande identitetsväxling -- precis som Strindbergs ”Den starkare”, Bergmans förebild. Inte minst har den vidgade utbildnings- och språkklyftan betydelse för över- och underordning.
Som den olyckliga Mira bultar Nina Zanjani förtvivlat på den mur av tystnad som Sofia Pekkaris Sandra rest mot yttervärlden i protest mot att i sin orörlighet vara totalt utlämnad till en annan, ständigt utbytbar person. Starkt spel av båda.
En fin poetisk text av Ylva, läst av henne och tryckt i programbladet, interfolierar spelet. Där finns känslodimensioner som Mattias Anderssons uppsättning inte når fram till.