av Friedrich Schiller
Översättning: Frederik Sjögren. Regi: Staffan Valdemar Holm. Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller. I rollerna: Maja Rung, Simon Reithner, Lennart Jähkel, Kajsa Reingardt, Gerhard Hoberstorfer, Andreas Kundler, Eva Rexed, Robin Keller m fl
Klassicistisk uppsättning av klassiker. En svepande sammanfattning av Staffan Valdemar Holms tolkning av Friedrich Schillers ”Kärlek och politik” (Kabale und Liebe). Med reservation för att Schillers klassikerstatus på svenska scener kan ifrågasättas. Holm är dock den svenske regissör som är den främste hävdaren av tysk dramatik.
Nu är han tillbaka i Stockholm men inte på Dramaten (där han ju varit chef och åter ska regissera i höst) utan för första gången på Stadsteatern. Med scenografen Bente Lykke Møller som ständig och oumbärlig medskapare. I intelligent samarbete presenterar de en föreställning som söker sin like i fråga om estetisk renhet.
”Kärlek och politik”, med urpremiär 1784, hör till Schillers Sturm und Drang-präglade ungdomsverk. En dramaturgiskt skickligt spunnen pjäs om klassgränser som ingen aldrig så stark kärlek tilläts överbrygga och om politik som den mest samvetslösa av hanteringar.
Luise, dotter till en stadsmusikant, är av för enkelt ursprung för en adlig odugling som Ferdinand. Hans far är allsmäktig ministerpresident, en post han erövrat genom att mörda företrädaren. Han aktar heller inte för rov att använda sonen i det politiska ränksmideriet. I detta ingår att Ferdinand ska gifta sig med lady Milford, furstens älskarinna, för att säkra sin fars inflytande.
Djärvt återgav Schiller en spegelbild av sin tids verklighet. Både fursten (osynlig i pjäsen), despotisk och lynnig men tillräckligt svag för att låta sig styras, och den makthungrige ministern och hans korrupta gäng, hade sina förebilder.
Gerhard Hoberstorfers minister förkroppsligar ondskan, sekunderad av Andreas Kundlers Wurm, intrigant sekreterare. Medan Lennart Jähkel som Luises far, en varmhjärtad patriark, representerar det enkla, hederliga och vid behov oförskräckta folket.
Som lady Milford, furstens älskarinna, är Eva Rexed smart och listig, och samtidigt den enda som till slut visar en tillstymmelse till hjärta.
Redan i öppningsscenen framstår konflikten tydligt. Handlingen med alla dess intriger kan synas dagens publik väl enkelt förutsägbar, men i denna scenversion förlänas den ändå drag av tragedins storhet.
Både klassisk och modern är Bente Lykke Møllers renskalade scenbild: ett antal stolar, glänsande sidenkostymer i grått och benvitt, stor rymd, utsökt belysning. En nästan magisk effekt uppnås genom rullband infällda i scengolvet. På dem förs styckets agerande likt marionetter fram mot rampen eller försvinner in i, uppslukas av, den mörka fonden.
Scenografi, stiliga scenerier och musik från tiden i andlöst skön förening förstummar nästan kritiska synpunkter. Det måste dock sägas att ensemblen är för ojämn för att personinstruktionen ska fira triumfer.
Robin Keller som hovmarskalk visar vad en begåvad aktör kan utvinna ur en sprättig biroll, men det unga kärleksparets uttolkare får kämpa så tappert att åskådaren lider med dem (inte med deras rollfigurer). Dock växer framför allt Simon Reithner mot slutet.
När Maja Rungs Luise säger att hon älskar Ferdinand men inte vill ha honom ”förrän ståndsskillnadernas barriär är bruten” bär hon fram den sociala och moraliska tendensen i Schillers tidiga dramatik.
Då var det rena krigsförklaringen mot den bestående samhällsordningen. Inte utan relevans i ett segregerat nutids-Sverige heller.