av Werner Schwab
I rollerna: Stina Ekblad, Lena Endre, Ingela Olsson.
Översättning: Linda Östergaard. Regi: Staffan Valdemar Holm. Scenografi och kostym: Bente Lykke Möller.
Lilla scenen, Dramaten i Stockholm.
Werner Schwab (1958–94) hör hemma i en specifikt österrikisk tradition av samhällshäcklare med namn som Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek. Hans dramatik gjorde skandalomsusad succé i Europa i början av 90-talet.
Staffan Valdemar Holm, svensk banförare för tysk dramatik, introducerar nu Schwab på Dramaten, vilket borde innebära en rejäl krock med det mesta som sitter i väggarna där. ”Presidenterna” (Die Präsidentinnen) heter pjäsen som ingår i hans ”Fekaliedramer”.
I förra veckan hade Dagens Nyheter en stort uppslagen förhandsartikel om pjäsen där fekalietemat märkligt nog var spolat. En image som åtminstone inledningsvis stämmer med det scenografen Bente Lykke Möller låter ögat möta på Dramatenscenen.
Allt är rosa som prinsesstårtemarsipan kring de tre stjärnskådespelare som ska föreställa ”städerskor från samhällets bottenskikt”. Nylagda frisyrer, kläder och knästrumpor bländvita som i tvättmedelsreklam.
Hänsyn till kräsmagade? I varje fall helt annorlunda än den uppsättning av Schwabs ”Folkmord eller Min lever är meningslös” som Staffan Valdemar Holm levererade i Malmö 1997 – även visad på teaterbiennalen som då hölls i Linköping och har stannat i mitt minne, inte minst för det brutalt expressionistiska språkets skull.
Kort presentation av de tre lokalvårdarna: Stina Ekblads Erna, småborgerligt sparsamhetsdygdig och moralfromlande. Beskärmar sig över oduglige sonen som super i stället för att skaffa henne barnbarn.
Lena Endres änglakrulliga Grete, skild en gång och änka en gång. Inga barnbarn i sikte. Dottern har emigrerat till Australien på flykt från minnet av de sexövergrepp hennes far utsatt henne för.
Ingela Olssons Mariedl, den religiösa. Kanske inte så smart men den enda av livets smuts obefläckade i pjäsen. Ser sin livsuppgift, adlad till mästerskap – att fixa stopp i toaletter för hög och låg – som ett offer till Kristus och en kärleksgåva till människorna.
Teater får enligt Schwab inte vara ”långtråkig grisdynga” så här bjuds både riktiga slagsmål och nätta sångnummer. Samt lite rosa fylla med sugrör ur ”teaterhallonsaftplastbehållare” (för att använda en schwabisk sammansättning).
Livslögn konfronteras med livslögn. Kvinnorna spelar upp sina dagdrömmar: Erna om slaktaren Wottila, Grete sin erotiska hunger, Mariedl sin längtan efter att bli hyllad som latrinernas hjälte.
De triggar och bräcker varandra. Kanske roligt men mest groteskt och smärtsamt. ”Själen är tyvärr så invändig”, som Mariedl konstaterar.
Förvisso snackas det mycket om bajs, och avföring kopplas till såväl sex som påve och religion. Men det är som om själva föreställningen aldrig vill bli riktigt skitig. Kanske för att det ofrånkomligen blir för mycket av uppvisning i lysande skådespeleri, särskilt från Ekblads och Endres sida.
Ingela Olsson känns mer äkta i sin roll. Liksom Mariedl försmår hon rosa plasthandskar när hon ska djupdyka i skiten. Som styckets främsta metaforbärare blir hon också allt det förljugnas propplösare.