”Ingripandet” är skriven med författarens instruktion att de två rollerna kan gestaltas av skådespelare med vilken etnicitet, ålder eller kön som helst. Det framgick av ett samtal med publiken efter Riksteaterpremiären på ”Ingripandet” i Vadstena på söndagskvällen.
Men pjäsen spelas av två – utmärkta – manliga, vita skådespelare, 62 respektive 56 år gamla, och man tycker sig bevittna en lite förväntad bästisvänskap mellan två medelålders grabbar.
Det skulle ha varit intressant att se pjäsen med, låt säga, en ung man och en äldre kvinna. Då kanske den allmänt mänskliga aspekten på nära relationers alla stötestenar blivit tydligare?
Det hela börjar med att de båda är politiskt oense om en aktuell konflikthärd ute i världen. Den ena har svåra alkoholproblem och en diskussion går över styr. Vänskapen sätts på ytterligare prov när en av dem väljer att prioritera ett kärleksförhållande som den andre anser dödsdömt och i ett ärligt utbrott varnar sin vän för.
Krisen tycks vara ett faktum. De båda har smågrälat sig fram genom handlingen, vänskapen har hängt i en mycket skör tråd, nu tycks den brista och de glider ohjälpligt åt varsitt håll.
Hur en vänskap som tycks stark har inletts berättas i monologer av dem båda, som flätas in i de ordrika dialogerna när kriserna avlöser varann. Gamla och nya motsättningar dryftas.
Under en och en halv timmes scenbyten hinner det gå lång tid. I slutet inträffar den verkliga krisen, en som sammanför de två igen. Men man frågar sig om de faktiskt möts till sist, i en verklig kärlek, eller om det bara är två ensamheter som klamrar sig fast vid varandra.
Och den konflikthärd ute i världen som de båda engagerade sig i, var den bara en metafor för det faktiskt olösliga krig som pågick i och mellan dem?