av William Shakespeare
Regi: Stefan Larsson. Scenografi: Rufus Didwiszus. Kostym: Ann Bonander Looft. I rollerna: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Johannes Bah Kuhnke, Ellen Jelinek, Charlotta Jonsson och Jens Hultén.
Maximteatern i Stockholm
19 oktober
Ett plastskynke till ridå. Bara sex skådespelare. Avdramatiserade vidskepligheter och hallucinationer. Inga knivar, sparsamt med (teater-)blod.
Men väggarna dryper av blod i borgen där Skottlands onde genius och hans lady låter sig drivas till maktbegärets yttersta gräns.
Det handlar förstås om ”Macbeth”, Shakespeares mest våldstyngda tragedi där mord föder mord. Och hur den uppsättning Stefan Larsson signerat för Maximteatern ser ut.
Den är aviserad sedan länge eftersom Mikael Persbrandt här för första gången gör en stor Shakespeareroll – och det var länge sen han syntes på en teaterscen. Och nog är han sin Macbeth vuxen, fogar honom till raden av mångbottnade mansporträtt i sin karriär.
En stor härförare, av häxor spådd att bli kung men i själ och hjärta feg, rädd om sin heder men evigt ambivalent. Ur stånd att bromsa när destruktivitetens obönhörliga logik givits herraväldet.
I detta drama är kvinnan – starkt spelad av Marie Richardson – den ondaste och mest ärelystna, med sexualiteten som övertalningsmedel. Hon peppar mannen med anklagelser och förakt när han tvekar inför deras första dåd.
I en tid när IS damoklessvärd hänger över världen ligger det kanske nära till hands att markera Shakespearejubileet (400 år sen han dog) just med ”Macbeth”. Av samma skäl kan pjäsen knappast kallas drabbande för åskådaren. Att det bara kan sluta med undergång vet vi. Det intressanta blir de sjuka maktdrömmarnas psykologiska/psykiska konsekvenser för huvudkaraktärerna.
Pjäsen kan också tolkas som en kamp mot kaos, förlorad på de mänsklighetens skröpliga villkor som gjort livet till ”en saga berättad av en dåre”.
Starka kvinnor (t ex Hillary Clinton) har elakt liknats vid Lady Macbeth. Men inte heller hon slipper undan skulden. Liksom den galna Ofelia irrar hon runt om nätterna, förgäves tvående blodstanken från sina händer.
Ensemblen (Richardson dock i lång kjol) behärskar fysiskt spel i kilt och knästrumpor med värdigheten i behåll. Johannes Bah Kuhnke, Ellen Jelinek, Charlotta Jonsson och Jens Hultén gör flera roller och intar när så krävs sina platser i scenerier som klättrar uppåt fondväggen.
Storslaget är ett värdeord som nötts ner av flitigt bruk i recensioner. Jag vill hellre framhålla hur Stefan Larsson – med flera stora Shakespeare-uppsättningar i ryggen – kan tillåta sig att leka eller rentav driva lite med det teatraliskt tragiska och våldsamma.
Det finns en skön distansering i regin och i Persbrandts attityd till huvudrollens ambivalens. Vilket inte utesluter äkthetskänslan i de allt häftigare utbrotten av skräck, panik och ångest. En på djupet mänsklig Macbeth!