av Per Olov Enquist
Regi: Johannes Holmen Dahl. Scenografi: Magdalena Åberg.
I rollerna: Michael Jonsson, Ingela Olsson, Nina Fex.
Premiär 14 maj 2016
Den som ser den här pjäsen kommer inte att glömma den. Så är det med P O Enquists ”I lodjurets timma”, skriven mellan ”Nedstörtad ängel” och ”Kapten Nemos bibliotek”, två av hans vackraste ”nyckelverk”.
Jag såg den först på tv – samma uppsättning som Dramaten hade urpremiär på 1988. Nu har pjäsen återvänt till Dramaten, i norrmannen Johannes Holmen Dahls regi och med Michael Jonsson i pojkens roll.
En stillsamt omskakande föreställning. Och jag lovar: Se den och något av den kommer att leva kvar inom dig!
Man förstår genast att pojken som är inlåst ett celliknande rum på ett mentalsjukhus har gjort något oerhört. Hans båda besökare är en präst och en psykolog, ansvarig för ett empatiexperiment: var går gränsen ”mellan människa och icke-människa”?
Pojken, ”gravt mentalt störd”, har fått ha en katt hos sig. Han kallar den Valle, den talar med pojken och förstår allt. ”Aldrig att man behövde känna sig skyldig. Aldrig att man behövde visa att man var bra.”
Pojken har dödat två oskyldiga människor som flyttat in i huset där han som barn bott med sin älskade morfar. I pjäsen befinner han sig mellan det näst sista, misslyckade, och det sista, lyckade, försöket att ta sitt liv.
Det känns klyschigt men ofrånkomligt att tala om genombrott när det gäller något så samtidigt skört och starkt som Michael Jonssons gestaltning av pojken – som kan vara galghumoristisk, ironisk, sant troskyldig, intelligent utmanande.
Han briljerar inte, men det blir ändå något av en soloprestation eftersom regissören ägnat pjäsens båda kvinnor väl perifert intresse.
Nina Fex är oerhört dämpad, kanske för att undvika en karikerad bild av psykologens yrkesmässiga oengagemang. Medkänsla och en vilja att förstå finns däremot hos Ingela Olssons präst, lågmäld men ibland skarpt kritisk mot psykologen.
Ingela Olsson är också berättaren, både bakåt i tiden och framåt. Så får vi veta att prästen genom mötet med pojken börjat förstå lite av undret och kärleken. Då kunde hon inte längre vara kvar i statskyrkan.
Något magiskt lockande finns redan i pjästiteln. Lodjurets timma, det är dygnets tjugofemte. Den som ligger utanför, är eljest.
Det är nådens timma då man inte behöver göra sig förtjänt av förlåtelsen eller kärleken. Det är undrens tid då en död katt blir levande igen för att ta med pojken tillbaka till morfars hus, det nedbrända, med himlaharpan som ljuder så underbart i vinternatten.
Betonggrått och kalt är rummet kring skådespelarna. Scenografen Magdalena Åberg och ljussättaren Torben Lendorph litar till en enda effekt: att låta ljusrören leva. De hänger i rader och sänks eller höjs för att till slut ligga nere på scengolvet.
Hur ska kärlek förklaras? Vad är en människa? I litet format rymmer ”I lodjurets timma” många enquistska teman.
Johannes Holmen Dahl regidebuterade förra året med Jon Fosses ”Barnet” på Dramaten. Michael Jonssons särpräglade begåvning har varit tydlig i de roller han tidigare gjort på Stadsteatern och Galeasen. De har båda den rätta lyhördheten för allt i den här pjäsen som är skimrande poesi – och under.