Manus och regi: Nina Jemth och Pelle Öhlund.
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt.
Mask- och perukdesign: Anna Andersson
Östgötateatern, Linköping, 2 april
Östgötateatern flyttade i helgen sin uppsättning av den klassiska Peter Pan-sagan från Norrköping till Linköping. Stort tack för det!
Föreställningen är så genomtänkt i såväl detaljer som större skeenden. Sinnena stimuleras ett efter ett. Ögat får sitt. Från minsta luggslitna nalle till de videosekvenser (design Signe Krogh) som skådespelarna interagerar med på att imponerande sätt. Örat smeks av de enkla men aldrig banala sånger som Jan-Erik Sääf komponerat till uppsättningen. Och krutröken sticker i näsan när barnen blir beskjutna. Ja – detta är helt enkelt en makalös upplevelse!
Sagan i korthet: Wendy Darling (Ann-Sofie Andersson Kern) bor i London med sina yngre bröder John (Tobias Almborg) och Mikael (Gustav Appelberg). Den drömska unga flickan slits mellan den fantasivärld hon så gärna försvinner in i och en verklighet där pappa (Patrik Voight) och mamma (Stina von Sydow) sätter tidsjakt och effektivitet högre än drömmar och känsloyttringar. I fantasierna blir hon god vän med en evigt ung pojke, Peter Pan (Krister Kern), som lär henne flyga och tar henne och bröderna med på hisnande äventyr.
Det märks att det är ett sammansvetsat gäng som jobbar på och bakom scenen. Wendy, John och Mikael Darling spelas av vuxna skådespelare, men blir fullt trovärdiga med barnets gester, mimik och tonfall. Stina von Sydow spelar stram mamma och står sedan nästan inte att känna igen som den ondsinte och lite korkade sjörövaren Starkey. Ungdomarna från Norrköpings ungdomscirkus och Norrköpings cirkus & varieté gör imponerande akrobat- och cirkuskonster, koreograferade av Magali Bancel som även spelar älvan Tingeling. Den ondaste av de onda, Kapten Krok, får liv och växlar mellan blodtörst och skröplighet i Patrik Voights tolkning. Och Krister Kerns slängige, obotligt optimistiske Peter Pan får mig att må riktigt bra.
Denna klassiska saga står stadigt på egna ben. Men ännu intressantare blir den om man borrar lite i J M Barries eget liv. Den skotske dramatikern var bara sex år när han förlorade sin storebror i en olycka. Saknaden efter honom och upplevelsen av mammans otröstlighet satte djupa spår i honom. I vuxen ålder blev han god vän med familjen Llewelyn Davies och han tog sig an familjens fem söner när föräldrarna dog.
Det känns att den sorgen och saknaden präglar berättelserna om Peter Pan, pojken som inte vill bli vuxen. I Disneys version lindas den svärtan in i sockersött, men Östgötateatern vågar vila i den på ett uppfriskande livsbejakande sätt. Bästa beviset på att ensemblen lyckas är det faktum att barnen i salongen sitter knäpptysta från början till slut – och då utgör de ändå hälften av publiken.
Fotnot: Wendy och Peter Pan spelas till och med 14 maj.