av Michael Frayn
Översättning: Magnus Lindman. Regi: Alexander Mørk-Eidem. Scenografi och kostym: Erlend Birkeland. I rollerna: Lotta Tejle, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Mirja Turestedt, Eric Stern, Rolf Skoglund, Helena Bergström, Janna Granström, Andreas T Olsson.
Dramatens stora scen, Stockholm.
Det gäller att passa på innan jag blir ”dramateniserad”, resonerade Alexander Mørk-Eidem inför sin regidebut på Dramaten. Där sitter fars knappast i förgyllningarna, så han slog till med en sådan: ”Rampfeber” av den brittiske dramatikern och författaren Michael Frayn.
Pjäsen, från 1982, har blivit en internationell framgång och tycks fritt kunna bearbetas allt efter tid och samhälle. Obekymrat ironiskt skojas nu om Dramaten och Stadsteatern, om teatrars och skådespelares självbild och inbördes konkurrens.
Norrmän har ju intagit Dramaten numera. Liksom teaterchefen Eirik Stubø är Mørk-Eidem närmast hämtad från Stockholms stadsteater där han har en rad succéer bakom sig, från ”Djungelboken” till ”Tre systrar” och Ibsens ”En folkefiende”.
Han är en regissör av den respektlöst kreativa sort som Dramatenpubliken kan behöva (om den nu är sådan man fördomsfullt föreställer sig). Men nog blir det svettigt för skådespelarna!
I ”Rampfeber” är det hela havet stormar upphöjt till sex. Metateater, parodi på fars, utan-kalsonger-slapstick, släng i dörrar, spring i trappa. Plus ohyggligt mycket sardiner.
För publiken gäller det att hänga med. I första akten urartar en repetition: aktörerna protesterar mot att behöva spela den usla farsen ”Under lakanen” – ”dynga”, ”förbannad skit”.
I andra akten visas det hela bakifrån, från kulisserna, när föreställningen varit i gång ett tag. Tänk om vi måste ställa in, befarar den hypernervöse sufflören (naturligtvis spelad av Andreas T Olsson, mannen bakom den begåvade monologen ”Sufflören”, snart åter på Dramaten). Lotta har låst in sig, och var är Roffe – han har väl inte upptäckt en viss whiskyflaska?
Mitt i virrvarret: entréer och sortier på ”rätsidan” och med rätt insatta pjäsrepliker. Tredje akten utspelas längre fram i tiden, i en härva av missförstånd och relationer; alla är svartsjuka på alla.
Fars anses vara det mest krävande och tekniskt lärorika en skådespelare kan göra. De nio som här är i elden – under sina egna namn – tycks redan fullfjädrade: högt tempo, perfekt tajmning, toppkondition i både knoppen och kroppen.
Som klippt ur ”Downton Abbey” är Lotta Tejle, åtrådd primadonna med vällagd håruppsättning, svepande kjol och högdragna syrligheter. Med lika stiligt kyparhöjd arm skulle hon bära in ännu ett fat med sardiner även om de vore äkta och orensade. Magnifikt!
Torkel Peterssons aggressive alfahanne måtte ha tagit en stuntkurs, som han slåss, snubblar och voltar i fall. Och Rolf Skoglund, lite för whiskysugen skådis, blir en riktig mysgubbe i randig tjuvtröja och röd rånarhuva.
Helena Bergströms regissör är mestadels uppgiven och förvirrad men har ett par roliga solonummer, som när hon håvar fram ett mastodontporträtt på sin morfar, den store skådespelaren Olof Widgren.
Värt att nämna är att Michael Frayns näst mest kända pjäs är den högoktanigt intellektuella ”Köpenhamn” som Dramaten spelade år 2000 – även med gästspel i Linköping.
”Rampfeber” spelar, tre timmar till trots, i divisionen lättviktigt. Det lär ju vara nyttigt att skratta, men nog dras farsen här ett varv för långt. Kaos blir inte mycket mer än kaos.