Klassiker i skev tolkning

"Romeo och Julia" på Stockholms stadstetater.

Shakespeare. Daniel Nyström och Gizem Erdogan i "Romeo och Julia" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Shakespeare. Daniel Nyström och Gizem Erdogan i "Romeo och Julia" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Foto: Petra Hellberg

Teaterrecension2016-11-23 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Av William Shakespeare

Översättning: Göran O Eriksson. Bearbetning: Armin Kerber. Regi: Linus Tunström. Scenografi och kostym: Julia Przedmojska. I rollerna: Gizem Erdogan, Daniel Nyström, Emil Almén, Robert Fux, Åke Lundqvist

Stora scenen

18 november

Glöm den vackra sagan om det unga paret som kommit att bli sinnebilden för romantisk kärlek – som sällan slutar lyckligt. Linus Tunström, husregissör på Stockholms stadsteater efter sin chefstid på Uppsala stadsteater, presenterar en ”nutida tolkning” av Shakespeares ”Romeo och Julia”.

Att den i varje fall inte väcker min entusiasm beror på både personregin och det visuella greppet och på att själva förälskelsen – brånaden, för att ta till ett gammaldags men mera adekvat begrepp – kommer bort i hanteringen.

Gizem Erdogan är en stark och modig Julia, en tonårskvinna som inom tredagarsdramats korta lopp växer ifrån sitt flickliv. I modernt avheroiserande uppsättningar ska Romeo inte vara någon Adonis men heller inte en pojkspoling som med uppdragna axlar exekverar extatiska monologer. Daniel Nyström hade varit värd lite mer regissörsmöda.

Det Shakespeares text talar om kommer inte till uttryck i spelet mellan de unga, här tänds inga gnistor, här flämtar ingen ”Allt genast”-längtan.

Å andra sidan betonas (bokstavligen skrivs oss på näsan med angivna klockslag) tiden, det vill säga livets korthet mätt i timmar mellan den första kyssen och döden.

I skarp relief mot en ojämn ensemble står Peter Gardiners naturliga scenauktoritet som Fader Laurence, och Åke Lundqvist – något av expert på Shakespeares mustiga ammor – ges berättigat utrymme.

Robert Fox har en kuslig tydlighet som Tybalt, arvprins till hedershämnandet och det oförsonliga hatet mellan släkterna Capulet och Montague. Emil Almén gör den munvige Mercutio, braverande med skabrösa sexanspelningar. Göran O Erikssons översättning prisades på 80-talet för att inte hymla med sånt, men i dag noteras slipprighet i ord och gester som en ren tröttsamhet.

Över huvud taget är detta en föreställning som skevar. Videoprojektioner borde ha slopats och en professionell koreograf kunde ha rätat upp en del stiliserade scenerier.

Både övertydlig och delvis obegriplig är scenografin, av Julia Przedmojska. Två hus, jättestora röda byggklossar med fällbara väggar (att rutscha på) och hjul så de kan baxas runt. Bökigt.

Märkligast är den enorma gula bollen som i det som ska föreställa kärleksscener tränger sig in mellan de båda husen och rullar över Erdogan och Nyström.

Avgjort bäst på scen är det överdådiga draperi av silverglittrande folieremsor som löper i skenor högt uppe i taket och böljar kring skådespelarna. En raffinerat insatt effekt.