Med Sven Björklund, Mattias Fransson, Bengt Strömbro, Olof Wretling och Sofia Wretling.
24 februari.
Jag har fnissat åt det här gänget i P3 många gånger, men det känns inte alldeles givet att Mammas nya kille kommer att funka på en scen. Rekvisitan är också ganska sparsmakad, en hög stolar i fonden, ett antal planscher som rullas ner från taket, en flyttbar kateder. Det är i stort sett allt.
Förutom de välkända rösterna är det mest bara klädbyten och sina egna kroppar som gruppen har att jobba med.
Publiken är taggad från första stund. Det blir applåder så fort Bengt Strömbro parkerar sig bakom katedern. Det är han som är både radioprogrammets och scenföreställningens stabila nav, det är mot honom de andra studsar sina mer eller mindre flippade karaktärer.
En efter en dyker de upp, folklivsfanatikern Job Andersson, slagskämpen Kicki Tapper, nycirkusartisten Katla, den självutnämnde superhjälten Thunder, Jenny – en förvirrad tjej och många av de andra figurerna, för att ge oss mer eller mindre förvirrade lektioner i, ja, allt möjligt.
En del av storheten med Mammas nya kille ligger i att mitt ibland alla absurditeter och halsbrytande historier så lyckas man också foga till svarta stråk av vemod i figurerna. Thunder har ju till exempel förtvivlat svårt att inse att han inte är en så bra farsa som en superhjälte rimligen borde vara. Svärtan är tydligare i radion, på scenen försvinner den till största delen. Här satsar man mer på att få till ett driv i föreställningen.
Själv är jag svag för många av rollerna som Sven Björklund gör, han har en fenomenal förmåga att ge liv åt figurerna med sitt kroppsråk. Från grågubben Lars Stenbergs knyckiga gång när han ska lansera sitt parti Nej Nej Nej, till sättet han sveper koftan omkring sig som den snarstuckna medelålders mamman Agneta Fagerwall Olsen.
En riktig fest blir det när Björklund och Mattias Fransson kommer ut som Tråden och Lacken för en lektion i "social disorientering". Det är egentligen lönlöst att försöka beskriva numret, men det är en slags uppvisning i fummel och nervösa ryckningar, kombinerat med en absurd historia om hur Tråden efter en lång period i ett badkar uppfann "badkarsmat". Tydligen lanserat i den lokala mataffären.
Och det är väl någonstans här, efter att ha skrattat så jag kippar efter andan, som jag kapitulerar. Jo, det funkar fint att låta de här figurerna komma ut ur radiostudion. Crusellhallens scen är stor, men jag tycker att Mammas nya kille fyller ut den väl.
Och ni som inte var där kan ju fundera på hur det kom sig att smalbensmust med smaken tyfusmango en gång blev en storsäljare i Vikingstad.
Vi andra, vi vet. Tack vare Job Andersson.