Det är lite märkligt att en berättelse om två unga studenter i det sena 1960-talets Stockholm och deras av- och på-förhållande under flera år kan vara så läst än i dag. Säkert beror det mycket på de vassa replikerna, distinkta och roliga som i en Woody Allen-komedi i svensk akademikermiljö. Men mest på att romanen redan för över 40 år sedan resonerade kring ständigt aktuella problemet öppenhet i förhållanden.
Riksteaterns iscensättning tar väl vara på alla de verbala pärlorna. ”Kan vi inte sluta babbla om hur vi ska ha det och i stället bara ha det”. Till exempel. Det är Martina som kämpar med att vilja ha Gustav samtidigt som hela hennes inre uppreser sig mot att ”inte längre vara ett jag, bara en del av ett vi”.
De tre skådespelarna är helt lysande i gestaltandet av de otaliga uppbrotten och återföreningarna, som skulle kunna kännas tjatiga på scen. Boken är en bladvändare och när den blir till teater sitter man som på nålar, även om man kan boken utan och innan.
Martina spelas alltså av två skådespelare, vilket är smått genialt, eftersom Martinas tankar är en tredje aktör i relationen. Lika bra tänkt är scenografin, en madrassklädd ramp som ett slags berg- och dalbana; kanske en symbol för relationens upp- och nergångar men också säng och soffa.
Denna slagfärdiga och eleganta föreställning är också ett tidsdokument om en epok före pryl- och statusjakt. Både Martina och Gustav tycks leva fritt och enkelt; ett slags 60-talshipsters som klarade sig utan pengar. Svårt att tänka sig numera.
Föreställningen ges även på Sagateatern i Linköping på onsdag, 24 oktober.