Vadstena Nya Teater är inte rädda för att ta egna grepp på de litterära giganternas klassiker. Lars Olofsson och Dag Norgård har vågat skriva vidare på August Strindbergs ofta spelade drama ”Fröken Julie”.
En tungviktare alltså, men i den vanliga Vadstena Nya Teater-tappningen, vilket betyder att man serveras middag; varmrätten kommer redan efter en mycket kort första akt – som för övrigt mest väcker frågor. Fröken Julie tycks stå inför rätta och musikerna Friman, Silverwitt och Eckerbom utgör det som möjligen är eftervärldens domstol.
Allt får sin förklaring i slutet.
Och alltså är detta en föreställning med mycket sång och musik, också det i känd Vadstena Nya Teater-stil. Musik i folkton denna gång, mycket fint exekverad av alla tre, och särskilt av fiolspelande Per Eckerbom.
Föreställningen växlar mellan dåtid och nutid; originaltextens dramatiska, passionerade konfrontation under midsommarkvällen och natten, och en midsommar 20 år senare. Jean och Julie möts igen.
Det kan kännas lite svårt, åtminstone under premiärkvällen, att hänga med i tidsväxlingarna. Men det blir lättare i andra akten, och ännu bättre i tredje.
Författarna har behållit flera av de centrala punkterna i Strindbergs text, som där Jean berättar om sin åtrå när han som barn betraktar den grevliga trädgården från sitt underdogperspektiv och får syn på det barn som ska växa upp till fröken Julie.
Även det passionerade mötet mellan de vuxna Jean och Julie och Strindbergsoriginalets efterföljande katastrofstämning finns kvar. Jean räcker Julie rakkniven; inget finns att göra efter det otänkbara mötet mellan de två älskande över klassgränserna.
Men vad hände egentligen den gången.
”Julie bara försvann”, säger Jean 20 år senare.
Jag vill inte avslöja var Jean befinner sig när han berättar detta, Olofsson och Norgård har hittat ett intelligent sätt att skriva vidare på Strindbergs mest spelade mästerverk.
Pjäsen börjar ju med de båda ensamma i köket på midsommarafton, med pigan Kristin i bakgrunden, i den här versionen helt osynlig men ändå högst närvarande. Men det är bara de två: Julie och Jean. Där och då. Blir det likadant 20 år senare?
Det är fortfarande ett tungt drama, och trots den stundtals lättsamma och skabrösa musiken slutar det hela inte alls i dur.
Lars Olofsson gjorde under premiärkvällen en intensiv tolkning av sin Jean. Hans röst försätter lokalen i darrning och han spelar ut med nästan otäck frenesi.
Anneli Stolts Julie är en vibrerande feminist som växlar till undergivenhet och tillbaka igen, till en dansande frihet som sätter männen på plats.
De båda samspelar bra med de tre spelmännen, som även de levererar bitska repliker.