Hemmet är i förfall. Fyra slitna stolar, vackert gustavianska med rundad rygg och vävd sittdyna. Ett läckert badkar tronar i deras mitt.
”Stäng dörren!”
August Strindbergs Pelikanen handlar om en familj i upplösning. Fadern har dött. Den nygifta dottern ska ta över våningen med sin man. Modern avvärjer sonens frågor om mat, värme och bouppteckning.
Östgötateatern har flyttat in på Teater Bråddgatan 34. Uppsättningen görs i samarbete med Strindbergs Intima Teater och då passar den naket svarta scenen. Publiken kommer så nära att skådespelarna kan söka ögonkontakt.
”Ni är dåliga människor – allihop”, blir vår dom.
Regissören Anna Pettersson dekonstruerar pjäsen och bygger upp den på nytt tillsammans med skådespelarna. Texten har skalats av till det mest nödvändiga. Detta det nödvändiga byggs upp igen, prövas till dess att ordens mening smakats, ironiserats eller flyttats över från en till en annan.
”Han ville dig bara väl”, säger Fredrik till systern Gerda, som svarar: ”Han ville mig bara väl”. Orden gungar fram och tillbaka, från det tveksamma till det övertygade, till det lekfulla.
Men leken är grotesk – tänk satir typ ruffiga träsnitt. Familjen blir en sinnebild för all världens elände med en videoprojektion av brinnande sopberg. I den stegrande uppgörelsen ser vi kränkningar, våldtäkt, misshandel, skendränkning och mordbrand. Det går åt helvete med Pelikanen. Ibland till musik.
”Hela världen vet hur jag offrat mig för mina barn”, säger modern och anspelar på den antika mytens fågel som ger ungarna av sitt blod. Stina von Sydows skalliga primadonna i praktfull klänning dompterar dottern, manipulerar sonen, hånglar med svärsonen och snor grädden.
Hennes vuxna barn blir långsamt vänner, lägger pussel av barndomsminnen och ett funnet brev. Eller vuxna… de bär ribbstickade underkläder av bodytyp med halvlånga ben, knapprad fram och lucka bak. William Wahlstedt bär ett vitt huvudbandage som kippa. Ann-Sofie Andersson Kern är ett vanvårdat lejon. De vrålar, hoppar, krälar. Ibland mitt i prick, särskilt i samspel med den ansiktslösa frack som gestaltar Gerdas man Axel, löjtnanten som blivit bokhållare.
Lånar sig Strindberg till en sådan tolkning, ett sådant spelsätt? Dum fråga. Däremot kan jag tycka att det blir tröttsamt ibland, ett svagt men skrälligt eko av den teater som utvecklades av Grotowski och Peter Brooks för många decennier sedan och som idag förvaltas väl och självklart inom barnteatern och även hos Ung scen/öst. Jag är ändå glad att vuxendelen av Östgötateatern ger sig in i genren. På’t igen!