Platsen där du vuxit upp och formats som människa. Där du stångats med en vardag och längtat bort. Det är något som du bär inom dig; en känsla eller en vana. Alla har inte haft en stark hembygd. Men minnet kan ända vara något som påverkar, som präglar. Det är en grund, ett märke.
Det är annorlunda i landsorten mot storstan. Den lilla platsen, där alla känner alla, där Jantelagens gränser är tydliga. För en homosexuell blir det svårare. De flesta flyttar, flyr. Några stänger dörren, kommer aldrig ut.
Berättelser om sådant är detta spel. Landet Inuti bygger på historier från mindre orter i hela Sverige, insamlade av ensemblen. Det måste varit ett stort jobb att samla, sortera och forma detta.
Det handlar om våndan att lämna eller stanna kvar. Eller att våga återvända, att bryta mot normen. Det är vardagliga berättelser, ibland bara som kompissnack eller skvaller.
Skådespelarna är mitt i publiken – vi är samhället. Det är nära, tätt och trovärdigt. Doften av kaffe, en återkommande samlingspunkt som en besvärjelse för gemenskap.
Enkelheten och upprepningen blir en svårighet för dramaturgin. Allt är i ett nu, det finns ingen utveckling, ingen uppbyggnad eller tilltagande spänning.
Musiken bryter in och blir viktig. Den öppnar mot känslor och längtan. Det uppstår romantik i en tryckare. Rockballader sveper tungt genom rummet.
Sedan finns andra nödvändiga och överraskande kontraster: Säckarna med mörk jord som strös ut på golvet, och tallplantorna som trycks ned i den med famlande eller desperata gester. Rosa bollar som plötsligt flödar över golvet, eller en mystisk skogsvarelse som står i ett hörn en stund för att sedan försvinna.
Jag lär mig inget nytt, men kommer närmare en verklighet. Jag förstår normerna och våndan bättre.