KariL, Sagateatern
Samproduktion: Regionteatern Blekinge Kronoberg och Norrlandsoperan
18 mars
Lite felaktigt har The knowledge marknadsförts som dans eller en föreläsning om dans. Gunilla Heilborn är visserligen koreograf men har en stor del av sitt sceniska arbete i det som bör kallas performance-art.
Som i denna föreställning, innebär det att överskrida gränser mellan olika konstnärliga former, ifrågasätta eller spegelvända det publika perspektivet. Leka med uttryck och klichéer och utveckla ett relationellt eller provokativt koncept utifrån en performativ aspekt.
Gunilla Heilborn framträder på en scen. Hon håller ett föredrag. Hon berättar här om människans förmåga att navigera, att orientera sig rumsligt och förstå en plats spatialt och minnas den för att kunna orientera sig.
Hon redogör för detta ur ett historiskt och naturvetenskapligt perspektiv. Hon hänvisar till pågående forskning och framstår som fascinerad av forskningens metoder och möjligheter.
Hon framhäver betydelsen av minnesträning och observation. Betydelsen av att kunna överleva i vildmarken, att veta var man är. Hon är engagerad i sitt ämne, pedagogisk och tydlig. Avspänd och lättsam i sin framtoning.
Men vi kan inte riktigt vara säkra. Ibland går det inte att följa. Logiken överskrids. Min känsla är att Heilborn går en balansgång mellan vetenskap och patafysik (vetenskapen om de imaginära lösningarna). Och det är just osäkerheten i detta som gör det intressant: Var är jag?
I ett kort avsnitt utför hon en intensiv dans till rytmisk musik. Det lockar till jubel och applåder. Hon har publiken med sig. De gillar henne. Det är mycket skratt och fniss. Men är detta skämt? Är detta roligt?
Jag överväger jämförelsen med en stand-up komiker. En lyckad sådan har på liknande sätt publikens gunst och uppmärksamhet. En lyckad sådan behöver bara antyda skämt för att få folk att skratta, kan bara anlägga en min och folk vrider sig.
Lite så är det här, fast jag skrattar inte så mycket. Men jag ler. Jag blir överraskad och hjärnan blir stimulerad. Det är uppiggande, men knappast provocerande eller omstörtande.
Den sista scenen har visserligen rubriken ”Allmän ödeläggelse”. Men det är ett ganska milt kaos som sprider sig.
Vi har lärt oss saker. Har förstått att taxichaufförer i London underkastas en sträng utbildning på flera år för att lära sig att hitta i storstaden – att det är detta som är ”The knowledge”.
Men det milda kaoset i våra sinnen i showens slut, är en förvirring som kan bli fruktbar och kreativ. Vart är jag på väg?