August Strindberg förvandlade allt som inträffade i hans liv till litteratur och han såg säkert till att det skulle hända sådant som kunde bli till spektakulära verk.
”Min eld är den största i Sverige” sa han vid något tillfälle. Och när han finner sig själv på ett hotell i Paris, mitt i sin tredje skilsmässa från sista hustrun Frida Uhl, plågad av ekonomiska bekymmer, paranoid och eländig så skriver han förstås en bok om detta, på franska. Hans eld brann ju alltid.
Mitt i allt försökte han också göra guld och blev besatt av ockultism. Även det refererar han till i Infernotexten, och han får syn på tecken i mikroskopet som inte bara talar om att han kanske är på väg att lösa alkemins gåta, han ser ockulta hälsningar från sin lilla dotter.
Denna psykiska kris, dessa utfall mot Gud, kvinnorna, egentligen alla människor och själva livet, har Magnus Florin bearbetat till en föreställning där Östgötateaterns Pontus Plaenge gestaltar Strindberg och reciterar delar ur texten.
Den korta föreställningen blev en stark totalupplevelse av livskris, där särskilt August Strindbergs förtvivlade längtan efter dottern Kerstin rörde vid hjärtat.
Östgöta Brasskvintetts spel smälte nästan kusligt väl samman med textens rop, utfall och galenskap. Britta Byströms musik är vävd av längtande visor, avgrundsvrål, spöklika råmanden.
Brasskvintetten använde en rad olika instrument, från den lilla piccolotrumpeten till bastuba och ibland spelade kvintetten på bara munstyckena, borttagna från instrumenten.
En till lika delar obehaglig och livgivande föreställning som man önskar att fler hade besökt.