Hjalmar Bergmans roman Farmor och Vår Herre, utgiven 1921, utnämndes 2013 i SVT:s Babel som en av fem böcker i en kortkort svensk litterär kanon. Jag kan ana varför.
Pigan, knektdottern Agnes, gifte sig med borgarsonen Jonathan och har styrt familj, gård och affärer med klart förstånd och hårda händer. Är inte detta också Sveriges historia, med klassresor, industrialism, nya ledare och dem som det gryende folkhemmet lämnat utanför och kört på porten? Inklusive en mer eller mindre öppen antisemitism.
På Östgötateaterns Stora scen ber Agnes Borck sin aftonbön. Det är kvällen före hennes födelsedag, måtte lille Axel komma. Marika Lagercrantz Farmor är smäcker och kraftfull. Skönheten ses ännu i anletsdragen även om håret är vitt och gången stultig. Sträng är hon, briljant sträng.
Ljuset faller in genom fönstren. Skuggornas olika vinklar symboliserar både perspektiv och tider – dygnets och historiens. Av det stora huset ser vi farmors rum, eller åtminstone sängen, ovanpå ett ståtligt dörrpar som leder in i husets mer hemliga gemak.
Regissören Pontus Plænge, som även gjort nydramatiseringen (där vår herre stavas med små bokstäver), väver in historien i ensembledramat där varje roll har sin vikt, inte minst Agnes förste fästman, gårdens trotjänare.
Denna räkenskapens dag ska allt säljas och arvet skiftas. En lustiger dans där ensemblen positionerar om sig under promenaden (runt det vridbara bygget). Födelsedagsblommorna samlas resolut ihop och läggs på Jonathans grav.
En annan huvudperson är Hjalmar Bergman själv. Hans entré till en filmisk inledning med rullande förtexter till lättsam stråkmusik är något att falla pladask för. Filmen, Bergman skrev även filmmanus, återkommer som berättande medium med både småstadsmiljö och köksscener.
Martin Waerme är en strålande Bergman i vit kostym. Inledningsvis talar han, förklarar allvetande. Det händer att han överraskas av dramats vändningar, så som författare ibland säger sig göra. Han kan också ge upp, tömma glaset, dra täcket över sig. Till slut har han fått ordning på sina papper och sin skapelse.
Barnbarnet kommer. Inte lille Axel utan Nathan, oäktingen som stal och flydde. Han återvänder klädd i en päls som överträffar till och med den andre Hjalmars, Söderbergs, novell. Det är, som sagt, räkenskapens dag.