Teater
Teater
Rampfeber
av Michael Frayn i översättning av Johan Huldt
Regi: Pontus Plaenge
Medverkande: Stina von Sydow, Marika Strand, Jesper Barkselius m fl
Spelas på Stora teatern Norrköping 1-28 februari, Forumteatern i Linköping 17 april -29 maj
I den moderna komediklassikern Rampfeber får vi följa hur ett måttligt begåvat teaterkompani under en kolerisk regissörs ledning försöker sätta upp en tämligen pinsam fars betitlad I bara mässingen. En sådan där fars där dörrar ständigt öppnas och stängs och halvklädda kärlekspar av diverse sökta anledningar försöker dölja sin närvaro för varandra.
Och riktigt roligt blir det, men kanske inte av det skäl som teaterkompaniet tänkt sig. Kompaniets inre liv är nämligen bara alltför likt den dörrfars det gestaltar. Medlemmarna har ihop det med varandra i olika kombinationer, konkurrens och svartsjuka uppstår vilket får sina effekter på den sceniska gestaltningen.
Lägg därtill en överårig, försupen skådespelarstjärna som aldrig riktigt verkar förstå var han befinner sig och två scentekniker som ständigt måste vara beredda att hoppa in som reserver om någon skådespelare skulle bli indisponerad. Publiken får följa pjäsen-i-pjäsen i tre versioner: en kaotisk generalrepetition, en föreställning sedd bakom kulisserna när ensemblens kärlekskonflikter exploderar, och så en sista föreställning när ingen längre orkar hålla reda på handling, scenerier eller repliker.
En sådan här uppsättning är egentligen ett lagarbete. Den komiska effekten hänger på att regissören har järnkoll på entreer, sortier och scenisk handling och att skådespelarna gör sig till lojala kuggar i maskineriet. Men låt mig ändå påpeka att Tobias Almborgs regissör av pjäsen-i-pjäsen har ett par magnifika vredesutbrott på förtvivlans rand, att Hanna Dawit gör en mycket rolig korkad blondin och att Caroline Harrysons hunsade, olyckligt förälskade biträdande scenmästare Poppy är en njutning att se.
Det är en intressant paradox att teater om teater ofta lyckas bra med att gestalta livet och verkligheten utanför teatern. Som om existensens bråddjup speglas bäst i teaterns mikrokosmos. Det är väl därför det blir roligt, vi känner att det egentligen är oss själva det handlar om. Livet är en dörrfars och allt vi kan göra är att spela med så gott det går.