Östgötateaterns "Att döda en Lolita" blir lekfull och humoristisk, men publiken sätter generat skrattet i halsen, skriver vår recensent.
Teater
Att döda en Lolita
Av Isabel Cruz Liljegren
Regi: Lola Zackow
Medverkande: Alexandra Nordberg, Lisen Rosell, Simon Gregor Carlsson, Karl Sanner, Logi Tulinius
Scenografi: Toni Tora Botwid
Mask & kostym: Amanda Hedman Hägerström
X-scenen, Östgötateatern
Spelas t o m 18/12
Perspektivet är flickans, kanske tack vare #MeToo. Genom ett reenactment återskapas Loliltas historia och det är genialiskt genomfört. Iskallt ironiskt och precis så lekfullt humoristiskt att publiken generat sätter skrattet i halsen. I Vladimir Nabokovs hyllade skandalroman från 1955 skildras Lolita genom Humberts blick, som en sexuellt brådmogen flicka vars oskuldsfulla förförelsekonster han inte kan motstå. Liksom i kommande filmatiseringar har han tolkningsföreträde. Den manliga blicken.
Med Lolita förs nymfetten in i popkulturen. Inom pornografin har barnet funnits sedan urminnes tider, i det halvt dolda. På 60-talet blir det plötsligt lovligt för fullvuxna karlar att gå i gång på småtjejer i babydoll-nattlinnen, sugandes på klubbor. Läppstiften heter ”baby pink” och Brigitte Bardot ger namn åt smårutiga kläder som påminner om en babyutstyrsel. Med tuperat hår, läs yrvaket kn-llrufs ovanför ett par stora och vädjade barnaögon. Nedanför väntar frestande guppiga bröst och en liten villig vulva. En rosenknopp redo att veckla ut. Av mannen. Under 70-talet är hon magrare än någonsin. En Twiggy. Ett kvinnoansikte på en barnkropp med knotiga ben i knästrumpor. På 90-talet är det dags igen. Fotomodellernas och anorektikernas storhetstid. Samma barnkroppar. Numera kunde flickan eventuellt dö också, snyggt förpackad i popkulturell terminologi som ”heroine chic” och ”suicide blond”.
"Att döda en Lolita" hade premiär på X-scenen i Norrköping på lördagen.
Allt detta famnar Liljegren & Zachov med den äran. I ett gigantiskt dockskåp, bland gosedjur och ballonger pumpas berättelsen framåt, rått och repetitivt som ett mekaniskt samlag. Logi Tulinius låter sin Humbert pendla mellan samvetstyngd gubbe och aggressiv förövare. Lolita spelas av alla. Jag kan knappt slita blicken från Nordberg när hon internaliserar Lolitas busiga flickighet. Rosell är lika övertygande som Lo i japansk kawaii-stil och Carlsons jättelika dolly-docka är på pricken. Sanner gestaltar Dolores som offret. Blicken är avgrundsdjup. Kroppen som blir kvar när leken är över.