Ăstgötateaterns "Att döda en Lolita" blir lekfull och humoristisk, men publiken sĂ€tter generat skrattet i halsen, skriver vĂ„r recensent.
Teater
Att döda en Lolita
Av Isabel Cruz Liljegren
Regi: Lola Zackow
Medverkande: Alexandra Nordberg, Lisen Rosell, Simon Gregor Carlsson, Karl Sanner, Logi Tulinius
Scenografi: Toni Tora Botwid
Mask & kostym: Amanda Hedman HÀgerström
X-scenen, Ăstgötateatern
Spelas t o m 18/12
Perspektivet Àr flickans, kanske tack vare #MeToo. Genom ett reenactment Äterskapas Loliltas historia och det Àr genialiskt genomfört. Iskallt ironiskt och precis sÄ lekfullt humoristiskt att publiken generat sÀtter skrattet i halsen. I Vladimir Nabokovs hyllade skandalroman frÄn 1955 skildras Lolita genom Humberts blick, som en sexuellt brÄdmogen flicka vars oskuldsfulla förförelsekonster han inte kan motstÄ. Liksom i kommande filmatiseringar har han tolkningsföretrÀde. Den manliga blicken.
Med Lolita förs nymfetten in i popkulturen. Inom pornografin har barnet funnits sedan urminnes tider, i det halvt dolda. PĂ„ 60-talet blir det plötsligt lovligt för fullvuxna karlar att gĂ„ i gĂ„ng pĂ„ smĂ„tjejer i babydoll-nattlinnen, sugandes pĂ„ klubbor. LĂ€ppstiften heter âbaby pinkâ och Brigitte Bardot ger namn Ă„t smĂ„rutiga klĂ€der som pĂ„minner om en babyutstyrsel. Med tuperat hĂ„r, lĂ€s yrvaket kn-llrufs ovanför ett par stora och vĂ€djade barnaögon. Nedanför vĂ€ntar frestande guppiga bröst och en liten villig vulva. En rosenknopp redo att veckla ut. Av mannen. Under 70-talet Ă€r hon magrare Ă€n nĂ„gonsin. En Twiggy. Ett kvinnoansikte pĂ„ en barnkropp med knotiga ben i knĂ€strumpor. PĂ„ 90-talet Ă€r det dags igen. Fotomodellernas och anorektikernas storhetstid. Samma barnkroppar. Numera kunde flickan eventuellt dö ocksĂ„, snyggt förpackad i popkulturell terminologi som âheroine chicâ och âsuicide blondâ.
"Att döda en Lolita" hade premiÀr pÄ X-scenen i Norrköping pÄ lördagen.
Allt detta famnar Liljegren & Zachov med den Àran. I ett gigantiskt dockskÄp, bland gosedjur och ballonger pumpas berÀttelsen framÄt, rÄtt och repetitivt som ett mekaniskt samlag. Logi Tulinius lÄter sin Humbert pendla mellan samvetstyngd gubbe och aggressiv förövare. Lolita spelas av alla. Jag kan knappt slita blicken frÄn Nordberg nÀr hon internaliserar Lolitas busiga flickighet. Rosell Àr lika övertygande som Lo i japansk kawaii-stil och Carlsons jÀttelika dolly-docka Àr pÄ pricken. Sanner gestaltar Dolores som offret. Blicken Àr avgrundsdjup. Kroppen som blir kvar nÀr leken Àr över.