Som fliken av en obönhörlig guds mantel fyller den grå betongväggen hela fonden, vi kan bara ana hans mäktighet. Kloss intill ligger fem tunga stenblock.
En studsande kapsyl är det första vi möter av Janna. Den klirrar på hennes väg till badplatsen. Sommaren är varm och mamma och Micke, hennes nye, ger henne pengar till glass.
”Vi berättar om Janna.” Åtta kvinnor tar plats på scenen, en efter en. Berättelsen om Janna går som en slingrande stig genom Monica Wilderoths ”Lupinerna”, som på lördagen hade urpremiär på Stora teatern i Norrköping.
Dramatikern har intervjuat kvinnor om deras tankar om frihet. ”Lupinerna” blir ett kalejdoskop som blandar om och speglar – ”Behövs det frihet till att tala om onani?”, ”Jag tänkte att jag skulle tala om lika lön och så blev det om det här”. Föreställningen visar hur starkt dessa tankar är kopplade till kvinnors underordning i familj och samhälle.
Det antika dramats kör har lånat ut sina drag. Den är folket och ur kören kliver gestalter fram för en kort stund. Där är killen som står i glasskön bakom Janna och stirrar på henne. Där är Ella, 100 år, som inte längre kan tala och som får vatten av hemtjänstpersonalen. Men hos Sonja är det tyst, ljuset silar genom brevlådans springa och faller på scenens åtta par ögon.
Inte helt olikt att zappa mellan olika tv-kanaler. Det lutar trots allt åt att följa berättelsen om Janna, om än med sidoglimtar.
Den fysiska teatern idé är att använda alla till buds stående medel för att nå publiken. Kroppens uttryck handlar inte om pantomim, inte om konventionens gester utan om att söka unika uttryck som berör.
På Östgötateatern blandas den fysiska teatern med den traditionella naturalistiska och resultatet är till stora delar lyckosamt. Bidrar gör musik, ljussättning, lek. En blinkning till föregångaren Peter Brooks är Susan Taslimis persiska dans till ord jag inte förstår men anar att de handlar om vingar som växer.
Det är befriande att se Marika Strand knuffa på sitt tunga stenblock: ”Jag förstår att det finns kvinnor som tänker sina egna tankar.” Det är gripande att se Ann-Sofie Andersson Kerns ångestfyllda rörelser och stumma skri, en röst ur skuggorna talar om vikten av att torka upp blodet från parkettgolvet.
Som ett spjut av ljus är Amanda Krügers Gindra som med framsträckta händer skjuter in i Jannas liv och erbjuder mördarsnigel i glasburk och vänskap. Men stigen slingrar och en unge på undantag som knappt kan prata vänder taggarna utåt. Janna är en fjärilslarv som låst in sig i sin puppa. Det tar tid att ens våga drömma om vingar.
