”Sunes jul” var SVT:s julkalender 1991. Serien gick hem i stugorna och sågs av runt 3 miljoner människor – ett rekord för den tiden.
Så varför överge ett framgångsrikt koncept? Den här turnerande föreställningen, med manus av Morgan Alling samt originalförfattarna Anders Jacobsson och Sören Olsson, berättar sålunda i god Sune-stil om hur familjen Andersson vill fira en lugn och skön jul och hur det säkert som amen i kyrkan inte riktigt blir som det var tänkt.
Det går hem fint hos den fulltaliga familjepubliken. I likhet med ”Sune – kaos i fredagsmyset”, som vi kunde se på samma scen häromåret, är den ganska tunna handlingen underordnad igenkänningsfaktorn. Sune lever i högsta grad i ungarnas medvetande och de förväntar sig inget annat än att få ta del av hans ständiga kärlekstörst och jakt på flickor.
Jag har redan nämnt Allings och gängets finurliga publikkontakt. Det är också ett sammansvetsat gäng som Sunes pappa/regissören har samlat omkring sig. En speciell hyllning till mamma Karins (Pernilla Wahlgren) hemvändande kusin Conny (Göran Gillinger) – akrobatisk, rappkäftad och med den hemliga tinktur i bagaget som en bit in i andra akten ligger bakom vad som med säkerhet måste ha varit Crusellscenens genom alla tider mest minnesvärda fjärt.