Redan vid urpremiären på "Dreigroschenoper" i augusti 1928 gick publiken ut nynnande. Sådant händer sällan efter en modern musikaluppsättning. Så är "Tolvskillingsoperan", ett försök till en ny teaterform, heller inte vad man menar med en musikal, även om Kurt Weills musik haft stort inflytande exempelvis på en kompositör som Stephen Sondheim.
Men Östgötateatern må gärna marknadsföra sin version som just musikal med gästartister; som musikteater är "tiggaroperan" ett utmärkt val. Weills musik är fortfarande effektivt smittande med sin grundton av jazz, kabaré och schlager. Med inslag som står i tacksamhetsskuld till stora klassiker kan den rentav kallas postmodern.
Weill i originalsättning
Åsa Melldahl har regisserat. (Heja, teaterchefen Johan Celander: den tredje kvinnliga regissören i höst!) Linköpingspubliken fick ett prov på hennes kvaliteter i Dramatens gästspel med Michael Frayns "Köpenhamn" häromåret, och i hennes bagage märks också flera operauppsättningar. I sitt arbete med "Tolvskillingsoperan" har hon enligt en intervju betonat verktroheten; när det gäller Weills musik "in till minsta not".
Elva man inklusive kapellmästaren Janne Lindstedt i orkesterdiket exekverar den i intressant originalsättning. Ibland full orkester, ibland bara ett harmonium.
Bakom tunna "ridåer" kantade av ljusramper sker scenbytena. Tore Sæther förändrar scenbilden med ganska små medel och låter den röda färgen dominera. Mindre lyckade är hans kostymer, i synnerhet klänningarna.
Utmärkt Peachum
I en karaktärsroll, som Gustav III, kunde östgötarna nyligen för första gången se Richard Carlsohn i Sven Delblancs "Maskeraden" på Arbis i Norrköping och på Löfstad. Nu gör han huvudrollen som Mac Mac-Heath, d v s Mackie Kniven, en undre världens vasstandade haj med stickvapnet dolt i pärlemorbesatt spatserkäpp när han likt en senare tiders maffiaelegant rör sig bland de övre samhällsskiktens alltid lika korruptionsberedda företrädare. Richard Carlsohn förenar sarkastisk utstrålning med distans på det mansgrisiga, och sjunga kan han ju, med en timbre som både ger rösten värme och gör modulationerna i Weills musik rättvisa.
Det är dock Peter Harryson som använts som mest säljande "affischnamn". Tidigare har jag bl a sett honom som Falstaff på Stockholms stadsteater och tyckt att han inte gjort något annat än Peter Harryson-rollen. Men här ger jag mig helt inför honom som skådespelare. Han är en utmärkt Peachum, en större och till typen mer pragmatisk bov än Mackie Kniven.
En grymt bra Jenny
Peachum tillhandahåller krymplingsattrapper till tiggare och håvar själv in större delen av "inkomsterna" från den affärsverksamhet som, med hans egna ord, består i att väcka medlidande.
Intrigen - om man kan använda det ordet när det snarare rör sig om tablåer än löpande handling - bestås av att Mackie enleverar Peachums vackra dotter Polly, varpå Peachum med hjälp av flickorna på bordellen och trots Mackies vänskap med polischefen Brown lyckas få honom ända till galgen. Men då...
Polly gestaltas till en början så oskuldsfullt flickaktig att den operaskolade Katarina Giotas moget fylliga röst nästan blir en chockartad kontrast. Som aktör tycker jag inte att hon riktigt hör hemma hos Brecht. Helt införstådd med att skådespelarna, med en formulering från Roland Barthes, ska "tillkännage sin roll" är däremot Ulricha Johnson. Hon gör rollen som polischefens dotter, liksom Jenny på bordellen en av Mackies övergivna kvinnor.
Liselott Lindeborg är en Jenny som Brecht skulle ha gillat, grymt bra i Balladen om det sexuella slaveriet och tillsammans med Richard Carlsohn i Hallickballad.
I uniformsmössa på samma svaj som Hitlers i Chaplins film "Diktatorn" uppträder polischefen Brown -- en ömsom krypande, ömsom vanmäktig Jörgen Mulligan. "Kanonsången" framförs med samförståndsbravur av honom och Carlsohn.
Det brechtska dränks
Hur vara god i ett ont samhälle? Kan denna Brechts grundfråga tänjas till giltighet i vårt nyliberala marknadssamhälle där moralen för länge sen gjort sitt?
Nej, Brecht kan naturligtvis inte få farlig aktualitet för dagens salongspublik. Men själva föreställningen skulle ändå kunna vara brechtsk. Har den då blivit det? Jag tycker inte det. De fräna dissonanserna dränks i det institutionsteater-eleganta och den vokala professionalismen.
Föreställningstiden inkluderar två pauser, och före den första var tempot åtminstone vid premiären oengagerande slött. Sen tar det sig förstås.
Riktigt klös får svartsjukescenen mellan Katarina Giotas Polly och Ulricha Johnsons Lucy. Gunnel Samuelsson som fru Peachum med cigarrett dinglande i mungipan är humoristiskt bitchig och hennes sång hålls på den nivå som Brecht/Weill ursprungligen tänkte sig. Trogen deras intentioner är också en scen med Peter Harryson där sången, insatt mitt i en längre replik, verkligen blir ett markerat avbrott i handlingen.
De lustfyllda operaparodierna, inte minst Lucys aria med Ulricha Johnson, är höjdpunkter i uppsättningen. Inte oväntat har Åsa Melldahl väldigt god hand med dem. Fast finalens orgie i vita plymer och glitterkostymer riskerar nog att skymma ironin. Åtminstone att döma av premiärpublikens (uteblivna) reaktion.