Stevie Wonder
Globen, Stockholm 19/9
Redan vid Skärmabrink tutar Sir Duke ut från ett balkongfönster på femte våningen. Stevie Wonder är i stan. Efter flera decennier på topplistorna och en låtskatt som aldrig tycks sina är det inte helt konstigt att förväntningarna ligger på topp.
Globen är fylld till sista plats. Stevie äntrar med sin dotter och tar fram munspelet direkt. Det är lustfullt, rytmiskt och alldeles oförställt. Framför oss står en av populärmusikens allra största, en artist vars framgång enbart förknippas med musik. Det dröjer inte länge förrän Stevie också testar publikens musikalitet. Denna kväll verkar många komma direkt från duschens sköna akustik för sångviljan och tonsäkerheten är slående. Stevie lattjar med alltmer avancerade soul/jazz-slingor men publiken är med på noterna. Det så kallade svenska musikundret gör skäl för sig. Även här.
I´m happy to be in Sweden, ler Stevie. I´ve been away too long. Promise never to let me go. Får jag önska?
Scenen utstrålar lounge-anda. Den är cool. Men bandet har inte tänkt sig någon återhållsamhet. Runt Stevie agerar 13 musiker inklusive tre slagverkare av yttersta toppklass. I flera nummer är trummandet så starkt att tankarna går till gamla Santanas gulddagar. Det blir soul, jazz, pop, funk, latino, reggae, med andra ord MUSIK i sin yttersta essens. Det syns inte spela någon roll vad detta underbarn tar i, det slutar alltid i grymt sväng och allsång. Och det kanske just är barnet i honom som ger denna effekt. Agerandet från scenen präglas av entusiasm, sökandet efter likasinnande och gnistrande lycka från Little Stevies tänder. Inget är roligare än att busa med vad man får och inte får göra. Resultatet - ett musikaliskt fyrverkeri som pågår nonstop under två timmar.
Många funderar säkert på vilka av alla kända Stevienummer som får plats i denna show. Ska man bli besviken eller själaglad när vi får höra en av de mest vitala versioner av Chick Coreas Spain? Efter en minst sagt spelglad upptakt, där Stevie bland annat visar vilken utsökt jazzpianist han är, kommer det som kanske de flesta har väntat på, pärlbandet av hits.
My cherie amour, Sir Duke, I just called... och kanske det som överraskar mest - publikens totala hängivenhet för 60-talaren Signed, sealed, delivered, I´m yours. Isn`t she lovely därpå får bara publiken att jollra vidare.
Innan Stevie lämnar Globen vill han att vi inte ska glömma medmänniskan. Han får oss att sjunga Happy Birthday till sina bröder som är på plats. Dessutom får han drygt tiotusen att skråla Oooooh Barrack Obama. Ksanske dags för oss att ta över stafettpinnen och skandera Oooooh Jan Björklund?
Tonåringarna lyser med sin frånvaro denna afton. Kanske en förklaring till att musiken känns så ung. Stevie har varit med hela mitt liv, i alla de faser. Det klart man känner sig hemma. Med denne man behöver man inte ens tänka tanken över att behöva stå still.