Om man ska titta efter trender inom ståupp, så var det för ett par år sedan i stort sett ofrånkomligen så att det fanns ett relativt stort mått av allvar med i föreställningar. Ofta kombinerat med att ljuset släcktes ned och komikern sänkte rösten och plockade fram mörkret inom sig. Det gick så långt att det kom en stark motreaktion, där många gjorde en grej av att inte ha något allvar alls.
Nour El-Refai kommer upp abrupt på scen, till och med nästan helt utan intromusik. Och sätter direkt igång med att vara väldigt rolig. Det handlar mycket om att känna sig utanför i många olika sammanhang. Och en del om djur. Och om Laleh. Publiken skrattar också högt åt det mesta. Så till en början känns "En komisk depression" som vilken ståupp-föreställning av idag som helst.
Men titeln visar sig snart vara en bra innehållsförteckning. För det kommer ett allvarligt parti med neddraget ljus där Nour berättar om sin depression. Och publiken lyssnar andäktigt.
Och sen kommer den dramaturgiska vändningen upp mot det roliga igen. Det är inte världens enklaste sak att få till på ett lyckat sätt, men Nour gör det riktigt bra. Det kommer tillbaka en del allvarliga stunder under föreställningen, bland annat när Nour pratar om sin mamma, och då blir det uppenbart att Nour är duktig på riktigt - hon har verkligen publiken fullständigt i sin hand och den följer henne genom alla svängningar.
Avslutningen blir den mest allvarliga delen av alla, men det är så bra att publiken i den fullsatta Flygeln ger Nour stående ovationer, även om den inte får de där lättsamma skratten på slutet.