Spelas även 30/6 samt 1-2/7
Varje plats som någonsin varit bebodd har sina historier. Berättelserna drunknar oftast i glömskans flod, men ibland händer det att någon skriver ned det som sker.
Ulrikasonen Anders Fredrik Ekewall var en sådan person. Han lyssnade på sin samtids berättelser i mitten på 1800-talet – både sanna och påhittade – och skrev ned dem så att även eftervärlden skulle få del av människors kärlek och sorg i livet på Ekewalls tid.
Den lokala teaterprofilen Birgitta Wigforss tar nu stafettpinnen vidare genom att ge några öden ur Anders Fredrik Ekewalls bok ”Hedina” ännu ett liv i Harmonigruppens pjäs. Fram träder den ensamma mamman Hedina, torparna Lindgren vars dotter blir bortrövad, den välkända kloka gumman Kisamor, den slemme greve Angurvadehielm (Boel Thaberman är både fräck och rolig i den rollen), Nicke speleman, de rika makarna Edlund och många fler.
1800-talsförfattaren Ekewall själv får liv i Anders Wångs gestaltning. Han och 2000-talskillen Kim (otroligt charmigt spelad av Oscar Johansson) blir publikens ciceroner i mötena med de människor som levde och verkade i trakterna av Gammalkil för runt tvåhundra år sedan. Ett smart och klokt grepp av Birgitta Wigforss som på detta sätt gör berättelserna än mer angelägna och greppbara för dem av oss i publiken som inte är från trakten.
Regissören Wigforss vet också hur man tar vara på amatörers kärlek till teaterkonsten. Somliga i ensemblen har lång erfarenhet, andra inte. För några faller sig skådespelandet naturligt, andra har svårare att släppa på garden. Men levererar gör de, var och en på sitt sätt, och det känns att det är ett sammansvetsat, tryggt och väl regisserat gäng som tar sig an materialet. (Dessutom med mikrofoner så att man hör allt de säger och sjunger – klokt!)
”Brevet om Hedina” spelas på gräsplanen bakom Gammalkils församlingshem. Scenografin är enkel men klurigt effektiv. Naturligtvis är det paus med servering och efter föreställningen går vi över vägen upp till Gammalkils kyrka för en stunds andakt tillsammans. Det känns märkligt men samtidigt fint att sitta i samma kyrkorum som pjäsens verkliga personer måste ha gjort i början av 1800-talet.